I Universitetsläraren (4/2003) diskuterar Christoph Bargholtz Bolognaprocessens effekter för Sverige. Med viss rätt hävdar han att diskussionen inte kommit i gång i vårt land. I sin senaste rapport förordar HSV en nationell ECTS-skala samt en vidare utveckling av den så kallade ”Diploma Supplement” (HSV:s slutrapport 030610) Detta är aspekter som i det större sammanhanget, Bolognaprocessen, ut-gör detaljer – kosmetika i stället för kirurgi.
En djupare diskussion av förändringar i examensstrukturen i Bolognaprocessens anda finns alltså inte på agendan. Därför är det viktigt att SULF, genom Barg-holtz, pekar på behovet av fortsatt debatt om Bolognaprocessen.
BARGHOLTZ HAR DOCK FEL när han antyder att alla skulle sitta med armarna i kors. Mycket händer trots allt lokalt på de olika universiteten och högskolorna. Många högskolor har skapat arbetsgrupper för att diskutera Bolognaprocessen; många har åstadkommit utbildningsprogram tillsammans med andra europeiska universitet (joint-degrees), och sakta men säkert har magisterprogram introducerats. Diskussioner på nationell nivå förekommer alltså inte, men på olika sätt försöker flera institutioner och instanser förbereda sig för de kommande förändringarna. Bristen på centrala direktiv gör emellertid arbetet svårt ute på ”verkstadsgolvet”, även om man inte sitter med armarna i kors.
Bristen på direktiv har skapat en osäkerhet och oklarhet som Bargholtz ger uttryck för. Vi delar dock inte hans rädsla för en 3+2-, eller för den delen en 3+2+3-struktur. Vi tror istället att en dylik struktur har många fördelar.
Den institution som vi representerar har deltagit i arbetet med ”Tuning Educational Structures in Europe” där deltagare från 105 olika europeiska universitet har arbetat intensivt med att fin-na en struktur som både respekterar nationella utbildningstraditioner och gör den europeiska högre utbildningen transparent och jämförbar.
I Tuningrapporten (Tuning Educational Structures in Europe, Final Report. Pilot Project Phase 1, 2003) är det helt uppenbart att en tvåårig magisterutbildning passar bäst majoriteten av länder och universitet. Eftersom de flesta EU-länder kommer att ha en tvåårig utbildning måste vi också överväga att införa en sådan. Hela förutsättningen för jämförbarhet, transparens och därigenom ökad mobilitet, är ju att examina verkligen uppfattas som lika värda. Vi bör sålunda, anser vi, sträva efter en 3+2-struktur.
ÄVEN OM DET finns nackdelar med en dylik struktur, exempelvis de studie-finansiella problemen, övervägar fördelarna. En kortare forskarutbildning, som detta därmed skulle kunna resultera i, behöver inte heller bli ett problem. Inom humaniora, exempelvis, ingår det 40 kurspoäng i forskarutbildningen, alltså ett helt års kurser. Om dessa kurser skul-le kunna klaras av redan på magisternivån skulle alltså de blivande dokto-randerna kunna ägna sig på heltid, utan kursläsning, åt forskning. Även avhandlingen torde bli lättare att klara av eftersom forskningen kan förberedas genom den 40-poängs magisteruppsats som ingår i den lägre examen.
De nya magisterkurserna, som också doktoranderna kan delta i, ger dessutom en möjlighet att väsentligen öka kursutbudet. Efter Tammreformen minskade ju antalet intagna doktorander drastiskt. På många högskolor, även vid de stora universiteten, har det varit svårt att ordna forskarkurser för ett reducerat antal doktorander. Genom att slå samman magister- och doktorandkurserna når vi åter den kritiska massa som en kreativ kursmiljö kräver.
Vi tror alltså inte att avhandlingarna blir sämre, eller att handledningssitua-tionen skulle förändras. Att doktoranderna skulle bli mindre självständiga tror vi inte heller på. Faktum är ju att den ”hög-re utbildningen” i ett 3+2+3 system ökar med ett år jämfört med situationen idag. Vi själva har ju faktiskt gått igenom ett 3+4 system. De nya doktoranderna torde bli väsentligen bättre förberedda för forskarutbildningen än vad vi var.
SAMTIDIGT SKICKAR VI ut studenter i arbetslivet som istället för att ha läst högst 60 poäng, nu ägnat 100 poäng åt huvudämnet. Ur vår synpunkt vore detta naturligtvis en betydelsefull förbättring. I stället för en skördetid får vi två – en magisterutbildning som bör förbättra studenternas konkurrenskraft såväl på inhemska som utländska arbetsmarknader, och en forskarutbildning, lika djuplodande som förr.
Vi anser alltså Bargholtz har fel i sin analys, men håller helt med honom om att diskussionerna om framtida förändringar i examensstrukturen bör och måste livligt föras på alla berörda nivåer.
GYÖRGY NOVÁKY & JOHN ROGERS
UNIVERSITETSLEKTORER,
HISTORISKA INSTITUTIONEN
UPPSALA UNIVERSITET,
SAMT ERASMUS/NORDPLUS KOORDINATORER.
