Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Många infallsvinklar på lärares vardag

17 december, 2003
Universitetsläraren

Det handlade om undervisning, pedagogik, handledning, etik, arbetsformer, arbetsmiljö, diskriminering, rekrytering och många andra aspekter på universitetslärarnas vardag på Universitetslärarstämman 16-17 oktober i Folkets Hus i Stockholm.
– En gång är ingen gång, två gånger är en tradition, sade förbundsordförande Crhistoph Bargholtz när han hälsade deltagarna välkomna till den andra Universitetslärarstämman i förbundets historia
.

Stämman är ett arbetsmöte för experter på utbildning, sammanfattade han och såg fram emot två dagar av debatter och diskussioner.
– Vi är inte här för att slå fast några eviga sanningar, utan här för att diskutera högre utbildning.
Inger Wistedt, förbundets förste vice ordförande beskrev stämman som ett ”rum för förkovran och en möjlighet att träffa trevliga kollegor”, när hon i ett inledande panelsamtal tillsammans med Christoph Bargholtz beskrev vad som väntade stämmodeltagarna.
Rubrikerna på de tre avsnitten var talande. För det första Lära-Leda-Lida, för det andra Frustration-Förändring-Framtid och för det tredje Kompetens-Krav-Karriär.

Utbyta erfarenheter
Varje avsnitt bestod av sex parallella seminarier, där deltagarna kunde diskutera och utbyta erfarenheter på området.
Ett sådant seminarium var till exempel ”Undervisning – förbannelse eller välsignelse” under avsnittet Lära-Leda-Lida.
Lars Lassinantti, universitetsadjunkt vid Luleå tekniska universitet och också ordförande i SULF-sektionen SUAF (Sveriges Universitetsadjunkters Förening), inledde med några reflektioner efter många åt som universitetslärare.
– Det som är en förbannelse för mig kanske är en välsignelse för någon annan, sade han.
Men knappt hade han hunnit börja reflektera så hade seminariedeltagarna redan börjat diskutera vad som var en välsignelse, respektive förbannelse.
En av deltagarna förklarade att det kändes som en välsignelse att kunna sitt ämne och delta i utbildningsprocessen, medan det sedan blev en förbannelse att bli nedgjord vid utvärderingar. En annan tog upp frågan om pedagogisk meritering och sade att pedagogisk förmåga inte efterfrågades, medan en tredje berättade att pedagogisk förmåga hade högre status i Norge och att lärare i Danmark inte behöver undervisa i lika hög grad som lärarna i Sverige.
Diskussionen var livlig och Bengt Stebler från Chalmers underströk att hög-skoleledningarna måste övertygas om att tänka långsiktigt när de rekryterar forskare. Idag är högskolorna alltför angelägna om att anställa unga spetsforskare, utan att tänka på framtiden.
– Innan en ung forskare anställs bör man se till att vederbörande kan undervisa senare i livet, att undervisningen blir en välsignelse. Tillfällig spetskompetens-forskning kan överlåtas åt andra, till exempel australiensare.
Peter Eklundh från Lunds universitet höll med honom.
– Det är katastrofalt att anta doktorander som inte vill undervisa.
Gun Sundberg från Uppsala universitet ville ha hälften undervisning och hälften forskning.
– Jag ser det som en välsignelse att både få undervisa och forska.
Lars Lassinantti hade förberett seminariet med overheadbilder och diskussionspunkter. Varje punkt gav upphov till reflektioner hos deltagarna. Slutligen kunde han påminna de närvarande om att Högskoleverket utreder adjunkternas situation och att utredningen ska vara klar 1 december.

Gemensamt för alla
En del av stämmans program var gemensamt för alla deltagare.
Det gällde till exempel ett anförande om jämställdhet av pol dr Liisa Husu från Helsingfors universitet.
Hon har skrivit en avhandling om dold könsdiskriminering (Sexism, Support and Survival in Academia). Hennes anförande handlade om just detta, att många vackra ord om jämställdhet inte givit önskat resultat. Fortfarande genomsyras högskolor och universitet av bristen på jämställdhet. Det är ett globalt fenomen, konstaterade hon.
Men det är framför allt kvinnorna som känner av det. Liisa Husu gav exempel från undersökningar i Norge, Finland och Sverige.
I en norsk maktutredning visade det sig att hälften av kvinnorna på högskolan ansåg att det förekom diskriminering på grund av kön, men bara en fjärdedel av männen. I en undersökning vid Åbo Akademi tyckte 80–90 procent av männen att diskriminering inte var något hinder i karriären, medan 20 procent av kvinnorna var mycket besvärade av diskriminering. Och i Högskoleverkets Doktorandspegel framgick att 45 procent av de kvinnliga doktoranderna kände sig särbehandlade på grund av kön, mot 20 procent av männen.
– Förhållandena i Norge, Finland och Sverige pekar alla åt samma håll, sade hon.

Inte ge upp
Vad är då dold diskriminering? fortsatte Liisa Husu och svarade att det bland annat är nedlåtande ridderlighet eller att kvinnor beundras för något som det är självklart att de kan.
Och varför protesterar inte kvinnorna? sade hon och konstaterade att många kvinnor är rädda att bli stämplade som besvärliga, vill inte sticka ut hakan och överklaga, att tidsbegränsade anslag fungerar dämpande på lusten att protestera, eftersom nya anslag snart måste sökas.
– Det är också svårt att komma åt osynlig diskriminering på grund av dess karaktär av icke-händelser. Det handlar om tystnad, tigande, brist på stöd och att inte bli sedd. Sådant går inte att bevisa.
Efter hennes anförande blev det tillfälle till frågor och den första gällde överlevnadsstrategin – hur ska kvinnor klara sig?
Liisa Husu gav exempel på icke-konfrontation som att till exempel använda sig av humor. Men också att inte ge upp, att hela tiden ha en mental bakdörr, exempelvis en annan utväg i form av en annan tjänst att ta till.
–Eller kort och gott säga till sig själv: Perkele, jag ska inte ge upp!

Risigare situation
Bland alla seminarier som fanns att välja mellan efter Liisa Husus anförande fanns även ”Arbetsmiljö” under avsnittet Frustration-Förändring-Framtid.
Seminariet beskrev en arbetsmiljöundersökning, gjord hösten 2001 vid Karlstads universitet. Den presenterades av universitetslektor Birgitta Eriksson och professor Jan Ch Karlsson.
Här lämnades många faktauppgifter om lärarnas vardag, samt vilja att göra ett bra jobb trots allt. Exempelvis sjuknärvaron var mycket hög: 88 procent av lärarna gick till jobbet, även om de borde ha stannat hemma för att de var sjuka, mot 50 procent på arbetsmarknaden i övrigt.
Jan Ch Karlsson inledde det välbesökta seminariet, som började efter Liisa Husus anförande, med en kärnfull sammanfattning:
– I allting har kvinnorna en risigare situation. De har risigare arbetsmiljö och risigare arbetsvillkor än män.
Också när kvinnor blir chefer är deras situation annorlunda, sade han.
– Manliga chefer har det bra, kvinnliga chefer har det risigt.

EVA RÅDAHL

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023