Den manade appellen inleder en nyligen presenterad strategi för att åstadkomma en bättre forskningspolitik. Bakom initiativet står Sveriges alla universitet och högskolor (genom SUHF; Sveriges universitets- och högskoleförbund), Vetenskapsrådet, VINNOVA, FAS, Formas, IVA och Vetenskapsakademien.
SULF välkomnar detta initiativ. Den gemensamma aktionen ger tyngd och eftertryck, och förslagen är väl motiverade. Bakgrunden till aktionen är den ”oroande utveckling och försämring” (ur pressinbjudan) som har skett. ”Sverige börjar tappa i den ökade internationella konkurrensen […].”
Förutsättningarna för universitet och högskolor att fungera som samhällets viktigaste forskningsutförare blev under 90-talet allt sämre. Väl känt är att grundutbildningens resurser kraftigt har urholkats, och forskarutbildningens expansion har finansierats med forskningsanslagen. Det senare är i princip inget fel med tanke på att svenska doktorander ger väsentliga bidrag till svensk forskning. Men konsekvenserna är att forskarassistenter och andra så kallade postdokbefattningar kraftigt har minskat i antal. Professorer och andra seniora forskare har tvingats se sin tid för forskning krympa kraftigt.
BALANSEN PÅ INSTITUTIONERNA har rubbats, och det ser alla berörda. Det är en varningssignal att en hög andel av doktoranderna i Högskoleverkets Doktorandspegel svarar att de inte vill fortsätta på den vetenskapliga banan.
Det hade varit motiverat att förslagsställarna ytterligare hade betonat att den akademiska karriärens attraktivitet måste öka. Dagens akademiska lärare måste ha så goda arbetsvillkor att karriären ter sig lockande för dem som idag funderar på att ge sig in på den veten-skapliga banan. Fler fasta tjänster behövs så att framtiden blir rimligt förutsägbar. Och resurserna för den fria grundforskningen måste öka: det betyder oerhört mycket för karriärens attraktivitet.
Den ovan nämnda forskningsstrategin är till en del inriktad på så kallad behovsmotiverad forskning: industriell verksamhet, svensk konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Sådana insatser är väl motiverade; Sverige ligger långt efter länder som Finland i detta avseende. Samtidigt får man inte glömma bort att staten också har ett bredare ansvar för samhällets grundläggande kunskapsuppbyggnad. Inte ens år 2003 är det möjligt att avgöra vilka forskningsresultat som kan bli kommersiellt gångbara produkter. Glädjande nog är förslagsställarna eniga om att tyngdpunkten ska ligga i grundforskningen.
DET ÄR BRA ATT förslagsställarna inte faller i excellensfällan, det vill säga att alla nya resurser ska gå till starka forskningsmiljöer och strategiska satsningar. I ett annat sammanhang pekar de med all rätt på svårigheterna att i ”förväg välja ur vinnarna på forskningsarenan.” Till följd av den långvariga urholkning som nämndes, är det nödvändigt med omfattande förstärkningar av de så kallade fakultetsanslagen. Svenska forskare lägger ner för mycket tid på att söka anslag till att finansiera sitt arbete.
Den avgörande frågan är naturligtvis vilka effekter denna offensiv får. Förmår makthavarna ta fatt i och driva tillväxtfrågorna? Inte bara vänta på att något ska hända, utan se till att det händer? Frågorna måste ställas, eftersom just avsaknaden av en hållbar och genomtänkt forskningspolitik är en så påträngande realitet. Sjuktalen pressar landet, och vi har stora svårigheter att öka arbetsutbudet. Detta faktum ökar trycket på att få upp produktiviteten. En höjning kan åstadkommas med mera utbildning och ökad kompetens. Då fordras en effektivt fungerande ”kunskapsproduktion”, men verksamheten vid universitet och högskolor är på väg att utarmas.
Hittills har regeringen tagit skydd bakom statistik som påstås visa att Sverige är ett av de länder som satsar mest på forskning. Industrin svarar dock för en betydande andel, och svenska storföretag har dragit ner sina forskningsbudgetar. Därför blir det av ännu större betydelse vad staten gör. Vi har på denna sida tidigare understrukit att utvecklingen över tid måste studeras, och den är negativ för svensk del. EU-kommission utgav för ett par år sedan skriften Towards a European Research Area. Key Figures 2001. Tabell 2.3.3 (sid. 24) visar ”Government R&D budget – average annual growth (%)”. För Sveriges del avser siffrorna åren 1995–2000. Sverige ligger sist, och det i särklass: minus 5,28 procent!
Det är hög tid att regering och riksdag bryter denna negativa utveckling och gör de satsningar som tar till vara det svenska forskningssystemets potential.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
