Professor (statskunskap) Leif Lewin i Uppsala, påstod på DN Debatt den 22 juli att naturvetarkrisen är ett politiskt påhitt. Han är trött på att humanistiska och samhällsvetenskapliga högskoleutbildningar får agera reservingångar när naturvetarna inte lyckas locka tillräckligt med studenter till sina utbildningar. Ta ungdomarnas utbildningspreferenser på allvar och minska antalet naturvetarplatser, tycker Lewin. Liksom att nationalekonomi är minst lika svårt som fysik och kemi.
Jag accepterar till stor del Lewins resonemang, men jag vill ändå ta upp ett problem som rör Lewins eget vetenskapsområde och dess inställning till förkunskaper från gymnasiet. För om nu samhällsvetenskap är minst lika svårt som naturvetenskap och teknik, varför utnyttjar då inte samhällsvetare och ekonomer gym-nasieskolans kurser i högre grad som plattform för fortsatta akademiska studier?
HÖSTENS INTAGNING till landets universitet och högskolor uppvisar samma mönster som gällt i flera år. Utbildningsområden som kräver många kurser utöver kärnämneskurserna från gymnasiet har svårt att bli fyllda med studenter. Detta gäller utbildningar i matematik, naturvetenskap och teknik men också i språk. Speciellt allvarligt är läget för lärarutbildningen i dessa ämnen mot grundskolans senare del och gymnasiet. Göteborg ligger exempelvis i topp med 3(!) antagna lärarstudenter i kemi. Kemi må vara ensidigt förknippat med utsläpp och elän-de, men jag kan omöjligen tänka mig ett framtida hållbart samhälle utan kemi.
Utbildningar i samhällsvetenskap och ekonomi har i stort sett inga problem att fylla före-läsningssalarna. Jag är den förste att medge att statskunskap och ekonomi har en ”sexigare” framtoning än matte, kemi och tyska. Det massmediala genomslaget för de förra ämnenas företrädare är också enormt. Det finns knappast en ekonomisändning i radio som inte låter oss lyssna till en finansanalytiker som tittar i sin kristallkula och avlossar någon självklarhet som att räntan kan gå upp – eller ned. Men är kvaliteten på de samhällsvetenskapliga och ekonomiska högskoleutbildningarna så hög att det motiverar denna oproportionerligt stora uppmärksamhet?
ETT HÖGT SÖKTRYCK kan, vid sidan om intresse, vara en konsekvens av att många studenter är behöriga på grund av att förkunskapskraven är måttliga i jämförelse med kraven för andra utbildningar. Det finns tre kurser i samhällskunskap (A, B och C) och tre kurser i ekonomi (företagsekonomi A och B samt internationell ekonomi) på det högskoleförberedande samhällsvetenskapliga gymnasieprogrammet. Inte en enda samhällsvetenskaplig akademisk utbildning i Sverige ställer högre krav än A-kursen i samhällskunskap, en kärnämneskurs som samtliga gymnasister läser. Motsvarande gäller för landets ekonomiutbildningar som, såvitt jag vet, inte kräver någon av gymnasiets ekonomikurser.
När vissa högskolor som en desperat åtgärd startar kurser på nybörjarnivå i moderna språk, så är den ingångsnivån uppenbarligen ett normaltillstånd för landets ekonomiutbildningar. Trots att det i rimlighetens namn inte borde behövas med tanke på existerande gymnasiekur-ser och ett högt söktryck. Om man nu ändå från samhällsvetares och ekonomers sida inte vill höja kraven i sina egna ämnen så kan man kanske ställa högre krav på förkunskaper i språk, matematik eller naturkunskap. På det sättet kan den förhärskande åsikten att naturvetarpro-grammet på gymnasiet är mycket jobbigare än samhällsvetarprogrammet förändras. För visst är statskunskap och nationalekonomi lika svårt som naturvetenskap – om inte svårare!
SVEN ENGSTRÖM
PROFESSOR I FARMACEUTISK TEKNOLOGI VID CHALMERS
SAMT ORDF FÖR LÄRARUTBILDNINGSNÄMNDEN VID GÖTEBORGS UNIVERSITET