– Det är ett moraliskt dilemma att det allra mesta av den medicinska forskningen går till att söka bot för välfärdssjukdomar som vi äter och super oss till. Och mycket lite medicinsk forskning går till att lösa de infektionssjukdomar som hotar de fattiga ländernas befolkningar, säger Majléne Westerlund Panke(s)i riksdagens utbildningsutskott.
Enligt organisationen Läkare utan gränser saknar hälften av jordens befolkning nödvändiga mediciner, i de fattigaste länderna i Afrika och Asien är det två tredjedelar av befolkningen som saknar mediciner.
Inte nog med att stora delar av jordens befolkning saknar tillgång till oumbärliga mediciner, för många av de sjukdomar som bara förekommer i tropiska länder finns det inga moderna mediciner överhuvudtaget.
Av de cirka 1 400 nya läkemedel som utvecklades 1975 till 1997 var 16 ägnade sjukdomar som förekommer nästan enbart i u-länder (inräknat tuberkulos men inte hiv/aids).
– Vi är mycket medvetna om det här, säger professor Harriet Wallberg-Henriksson, huvudsekreterare inom ämnesrådet för medicin vid Vetenskapsrådet och från årsskiftet ny rektor för KI.
Grundforskning saknas inte
Att det kommer fram så få mediciner för till exempel sömnsjuka och malaria beror inte på att det saknas grundforskning.
– Vi har till exempel många skickliga malariaforskare i Sverige, säger hon.
Av de 56 miljoner kronor som Vetenskapsrådet 2002 satsade på forskning om infektionssjukdomar gick 20 procent till forskning om sjukdomar i tredje världen.
– Det finns mycket grundforskning om till exempel sömnsjukeparasiten och olika virus som orsakar diarréer. Där finns mycket intressant kunskap som kan användas till att ta fram läkemedel, både diagnostiska preparat och behandlingar, säger PehrOlov Pehrson, läkare vid infektionskliniken på Huddinge sjukhus och ordförande för den svenska delen av Läkare utan gränser.
Men efter grundforskningen tar det stopp. Nästa steg saknas. Att ta fram ett färdigt läkemedel kostar stora summor och bekostas nästan alltid av läkemedelsbolagen. Och ett läkemedelsbolag är ett affärsdrivande företag och ska ha så stor avkastning som möjligt på sina investeringar. Alltså tillverkar man läkemedel för dem som kan betala bra; mestadels medelålders män i västvärlden som ska botas från diabetes, fetma, blodtryck och impotens.
Läkemedelsföretagen slåss
Men inte heller de har råd att betala hela läkemedelskostnaden. I alla rika länder finns det ett socialförsäkringssystem som står för större delen av läkemedelskostnaden. Men nästan alla de fattiga länderna saknar socialförsäk-ringssystem.
– Där finns ingen ekonomisk bärighet, säger PehrOlov Pehrson.
Bristen på utveckling av nya mediciner märks särskilt tydligt för sjukdomar som bara drabbar befolkningen i fattiga länder som ögonsjukdomen trakom, sömnsjuka och infektionssjukdomen Leishmaniasis. För den rika världens sjukdomar finns ett helt annat intresse.
Här slåss läkemedelsföretagen om marknadsandelar.
– Det finns en me-too-problematik. Den innebär att varje företag vill ha sin egen medicin mot magsår, högt blodtryck och depression, säger PehrOlov Pehrson.
Skatt på matfett
Alltså går mycket resurser till att ta fram parallella läkemedel. Många av de sjukdomar som läkemedelsföretagen tjänar stora pengar på är åkommor som gratis kunde förebyggas genom sundare kost och mer motion.
– Varför stoppa i sig piller mot fetma när man kan stänga av rulltrapporna och lägga extra skatt på matfett, säger Stefan Peterson, läkare och forskare vid Internationell hälsa på Karolinska institutet. Han har bland annat jobbat för WHO med barnsjukvård i Uganda och forskat om jodbristkontroll i Tanzania. Nu forskar han om hur man ska förbättra egendiagnos och egenmedicinering i afrikanska byar.
Sedan 1999 bedriver Läkare utan gränser Access-kampanjen för att ge världens fattiga tillgång till läkemedel. Organisationen vill bland annat hitta andra sätt att finansiera framtagning av mediciner.
– Läkemedel ses som vilken vara som helst, som cd-skivor eller barbiedockor.
Vi är fler och fler som vill se läkemedel som en global allmän nyttighet, säger PehrOlov Pehrson.
Inte nattsvart
Utvecklingen mot större rättvisa i tillgången till läkemedel går mycket trögt men det är inte nattsvart. Det finns internationella initiativ, bland annat från EU och WHO för att förbättra tillgången till mediciner för världens fattigaste.
Men vad kan då göras mer?
– Enskilda länder kan driva på EU och WHO och se till att de driver igenom stora medicinprojekt, säger Harriet Wallberg-Henriksson.
Men också den enskilde forskaren har ett ansvar.
– De forskare som har ett intresse inom det här området har ett ansvar att uppmärksamma andra forskare, politiker och allmänhet på det här problemen, säger hon.
Också PehrOlov Pehrson anser att forskarna inte kan vänta på internationella initiativ.
– Forskarsamhället har ett ansvar att trycka på så att kunskap kan omsättas i användbara läkemedel. Det är också viktigt att forska utifrån behov, det görs inte alltid, man forskar utifrån eget intresse.
Dålig dialog
Han tycker att forskningen bör vara mer tilllämpad och inte stanna vid grundforskning, utan exempelvis hitta behandlingar för hiv och malaria som är anpassade för barn.
Vad kan då forskarna göra när det gäller försummade sjukdomar?
– Se till att kunskapen inte stannar i Göteborg och Stockholm utan kommer dit den kan göra nytta. Det finns en dålig dialog mellan forskarna och de länder där behoven finns. Forskare och forskningsinstitutioner borde etablera starkare samarbete med de länder där sjukdomarna förkommer. Lyssna på behoven och utbilda forskare från de länderna och exportera teknologi och kunnande. Med it-utvecklingen kunde den överföringen gå så mycket snabbare än den gör, säger PehrOlov Pehrson.
PER-OLOF ELIASSON
