Högskoleverkets undersökning Doktorandspegeln ger en bra bild av situationen i dagens forskarutbildning. Mycket är i och för sig känt genom tidigare studier, men det är inget tvivel om att Doktorandspegelns nationella omfattning ger den tyngd. Det är glädjande att många doktorander är nöjda, och nedslående att så många, särskilt kvinnor, kan vittna om utanförskap och särbehandling.
Forskarutbildningens volym fördubblades under 90-talet, och under samma decennium förändrades det formella regelverket. Nyckelord i statsmakternas reformer var effektivisering, individuell planering, förstärkt handledning, bättre rättssäkerhet och tryggad försörjning. SULF var i hög grad pådrivande i detta förändringsarbete, nationellt och lokalt på lärosätena.
BEHÖVS YTTERLIGARE statliga ingrepp för att avhjälpa bristerna i forskar-utbildningen? Svaret är ja: det är statens plikt att sörja för att lärosätena har de ekonomiska och infrastrukturella förutsättningar som är nödvändiga för att de ska ha en chans att uppnå de mål som regering och riksdag bestämmer. Bristerna därvidlag är en väsentlig förklaring till eländet med skuggdokto-rander och till hårt ansträngda handledarresurser. Det är mycket viktigt att staten fortsätter med den typ av ambitionshöjning som kommer till uttryck i de särskilda forskarskolorna.
Men åtskilligt av det som framkommer i verkets undersökning måste lärosäten, fakulteter, institutioner och motsvarande ta i tu med. Det skulle rent av kännas som ett misslyckande om inte de ser till att på arbetsplatsen och till forskarutbildningen ge doktoranderna en introduktion värd namnet. Vem skulle kunna göra detta bättre? Ansvaret är glasklart. Liksom för handled-ningens utformning.
DOKTORANDSPEGELN VISAR också att det finns skäl att motarbeta alla försök att försämra doktoranderna ställning och göra dem till renodlade studenter. Resultaten i Doktorandspegeln belyser på flera sätt att just doktorandernas ställning som studerande kan utgöra ett hinder mot att de verkligen integreras i institutionens totala verksamhet. Lösningar som ökar deras marginalisering, eller rent av särbehandling på grund av kön, måste avvisas med all kraft. Och här visar en överväldigande erfarenhet att kvinnor har allt att tjäna på riktiga anställningar, och mest att förlora på stipendier och andra liknande lösa arrangemang som gör dem beroende av omgivningens välvilja.
SOM VI TIDIGARE på denna sida har erinrat om förefaller professorernas tid för egen forskning ha reducerats kraftigt. Lektorer liksom befordrade professorer är överutnyttjade i grundutbildningen. Mellannivån i övrigt upptas av hårt pressade forskande och undervisande män och kvinnor, för vilka verkligheten är ”publish or perish”, publicera eller försvinn! Hur ska de göra avvägningen mellan plikten att handleda och nödvändigheten att klara sin egen försörjning? Här ser vi ännu ett negativt resultat av den vildväxande högskolan! För SULF framstår det som alltmer nödvändigt att se över hela det forskningssystem av vilket forskarutbildningen borde vara en vital del, speciellt om statsmakterna ska kunna expandera den ytterligare.
GÖRAN BLOMQVIST
