Krönika

Det är några dagar efter de omskakande morden på utrikesministern och en femårig flicka i Arvika och efter folkomröstningen om den gemensamma valutan. Arbetet fortsätter ändå i stora stycken ungefär som tidigare. Detta gäller till exempel harmoniseringen av den högre utbildningen i Europa i vad som brukar kallas Bolognaprocessen.
Bolognaprocessen har som övergripande mål att till 2010 skapa ett europeiskt område för högre utbildning (”European Higher Education Area”). Den har sitt namn efter ministermötet i Bologna 1999 där unionens utbildningsministrar enades om åtgärder för att öka examinas tydlighet och jämförbarhet (Diploma Supplement), en harmonisering av examensstrukturen och införandet av ett gemensamt poängsystem (ECTS) samt att undanröja hinder för studenters och lärares mobilitet, att öka samarbetet beträffande kvalitetssäkring av högre utbildning och främja samarbete mellan universitet och högskolor. Av dessa mål har harmoniseringen av examensstrukturen varit den fråga som diskuterats med störst intensitet, utom i Sverige, där diskussionen ännu inte verkar ha kommit igång.

I BOLOGNADEKLARATIONEN talas om ett examenssystem baserat på två cykler, undergraduate och graduate där den första cykeln skall omfatta minst tre års studier och leda till en examen relevant på den europeiska arbetsmarknaden. Den andra cykeln som skall bygga på den första omfattar magister (master) och doktorsexamen.
Trots att den andra cykelns längd inte definierats av ministrarna talas det idag allmänt i Europa om ett 3+2 system. I länder som Danmark och Italien med traditionellt femårig grundexamen är 3+2 år idag infört i lag. Så också i Norge där dessutom examina på god norska benämns Bachelor och Master.
Vad beträffar den andra nivån har jag inte hört något övertygande argument för varför magisterexamen nödvändigtvis skall kräva två år. Här borde man kunna tänka sig olika varianter. SULF har i ett remissvar i våras uttalat sitt stöd för tanken att magisterexamen alltid skall innehålla kurser på fördjupningsnivå men inte för att den obligatoriskt skall fördröjas. Här får omsorgen om våra studenters möjlighet att hävda sig på den europeiska arbetsmarknaden och vid de europeiska universiteten avgöra vad som är mest lämpligt.

OM JAG SÅ HÄR LÅNGT inte tycker mig skönja någon ko på isen räds jag fortsättningen. Det har nämligen börjat talas om 3+2+3 det vill säga om att införa en treårig forskarutbildning som följer på masterexamen. Den idén tycker jag inte vi skall nappa på i Sverige. Tvärtom skall vi slå vakt om vår tämligen väl fun-gerande forskarutbildning. Forskarstudier utgör i Sverige av tradition det första steget på en akademisk karriär och inte den sista fasen av studentlivet. Svenska doktorander utför idag kvalificerad forskning inom ramen för sin avhandling och därför åtnjuter också våra doktorer internationellt ett gott anseende. En ytterligare avkortning av tiden för avhandlingsarbetet skulle gå ut över doktorandernas självständiga forskning. Doktorandernas bidrag till svensk spetsforskning är idag betydande. Vi skall komma ihåg att det är det sista året av avhandlingsarbetet som hotas, det vill säga skördetiden. Fyra doktorander som var och en blir färdiga på tre år gör tillsammans mindre kvalificerad forskning och kräver mer handledning än tre doktorander som arbetar på sina avhandlingar i fyra år.
Skulle vi besluta oss för att förlänga tiden fram till magisterexamen och ansluta oss till 3+2 år förordar jag därför att antagning till forskarutbildning ändå sker efter 3+1 år och att magisterexamen för doktoranderna får ersätta licentiatexamen som en etapp på vägen mot doktorsexamen. En sådan möjlighet finns i både Danmark och Norge.
Det här avser jag att ta upp till diskussion vid Universitetslärarstämman den 16 och 17 oktober. Kom och delta i diskussionen! (Anmälan: www.sulf.se) Det här är en alldeles för viktig fråga för att vi skall sitta med armarna i kors och vänta på besked från departementet.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv