Svenska professorer kan ägna allt mindre tid åt forskning. Enligt Högskoleverkets Lärarundersökningen (rapport 2003:13 R) uppger professorerna att de enbart kan bruka 19 procent i genomsnitt av arbetstiden till forskning och utvecklingsarbete. Och detta trots att professorerna har ett huvudansvar för forskningen.
Givetvis drar de befordrade professorerna ner siffran för forskningstid; där har ännu inte den anpassning av arbetsuppgifterna skett som anställningsreformen förutsätter. Det finns inte heller jämförbara siffror mellan nuläge och de förhållanden som rådde, säg i början av 90-talet. Å andra sidan finns så många personliga vittnesmål från professorer om att tiden för forskning har reducerats kraftigt att man inte behöver belägga förändringen statistiskt. Enskilda medlemmar har irriterade och besvikna hört av sig till SULF. Det första de tvingas göra efter att i hård konkurrens har fått sin professur är att börja söka pengar till lön—den egna, och till den forskningsgrupp som är nödvändig för att ett arbete ska kunna utföras.
DET ÄR NATURLIGT att svenska professorer i denna situation till exempel tvingas avböja både svenska och utländska förfrågningar om expert- och sakkunniguppdrag. Tidsramarna för forskningen är redan hopplöst naggade i kanten. Givetvis är samtidigt avståendet en förlust för Sverige som forskningsnation.
Under de senaste åren har i en rad sammanhang konstaterats att forskningsresur-sernas värde har urholkats kraftigt. Till följd av sjunkande fakultetsanslag är grundforskningen beroende av börsutveck-lingen och olika forskningsstiftelsers framgång på finansmarknaden. Men till skillnad från till exempel finska och irländska politiker så tar våra svenska inte tag i frågan. Det finns också en annan förändring som måste uppmärksammas mera. Under 90-talet har antalet avlagda forskarexamina nästan fördubblats. Forskarutbildningens växt har varit möjlig genom intensifierad – både mer och bättre – handledning. Professorer och andra seniora lärare måste lägga alltmer tid i forskarutbildningen; i Hög-skoleverkets undersökning är det hela 28 procent av arbetstiden.
GRUNDUTBILDNINGENS expansion har fått mycket större uppmärksamhet, men effekterna av utbyggnaden av forskarutbildningen måste få blickarna på sig. Dan Brändström, VD för Riksbankens Jubileumsfond, har i en artikel i SULF:s skrift Högskolan i förändringarnas tidevarv ställt frågan varthän universiteten leds av forskningspolitiken. Han konstaterar att de forskningspolitiska huvudmännen i hög grad har bortsett från universitetens och högskolornas möjlighet att på ett adekvat sätt lösa de uppgifter man påförts: de ”omvandlas gradvis till inrättningar för grundläggande utbildning och möjligen forskarutbildning”, konstaterar han.
REGERINGEN TALAR numera om ytterligare en fördubbling av forskar-utbildningen under 2000-talets första decennium. Inte heller nu finns tillstymmelse till konsekvensanalys av förslaget. SULF motsätter sig expansionsplanerna för forskarutbildningen såvida inte erforderliga resurser tillförs för doktorandanställningar, handledarresurser och den nödvändiga infrastrukturen (arbetsrum, bibliotek, laboratorier etc).
Den förda politiken – eller möjligen bristen på förd politik, vilket går inte att avgöra – är på väg att resultera i att universitet och högskolor inte kan fungera som forskningsutförare. Möjligheterna kvävs av en i stora delar ofinansierad expansion av grund- och forskarutbildning. Forsknings-resursernas krympande väcker stor oro i forskarsamhället, särskilt de minskande fakultetsmedlen. Men påförandet av ytterligare arbete inom forskarutbildningen innebär ett lika stort hot mot Sverige som forskningsnation. Det blir ju ohållbart och absurt om doktoranderna ska handledas av professorer som har små eller inga möjligheter att själva bedriva forskning.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
