Medan det är självklart att universitetens grundutbildning ständigt ska anpassas efter en värld i förändring, bedrivs forskarutbildningen idag fortfarande på samma sätt som för 20–25 år sedan.
Utvecklingen inom grundutbildningen speglar en ny generation studenters krav och idéer. Studentmedverkan, nya pedagogiska metoder och kvalitets- och utvecklingsarbete har fått en central betydelse och betraktas nu som en självklarhet. Inom forskarutbildningen är doktorandinflytandet fortfarande begränsat. Doktorandernas situation analyseras visserligen i enkät efter enkät, men många viktiga frågor lämnas helt utanför och debatten förs ofta minst en nivå över huvudet på de flesta stressade doktorander.
För att förvandla den föråldrade forskarutbildningen till en modern, attraktiv och flexibel elitutbildning krävs att vi först förutsättningslöst frågar oss: Vilka är egentligen målen med forskarutbildningen? Är dessa mål rimliga eller är det kanske dags att tänka om? Hur skulle vi vilja att forskarutbildningen såg ut? Vilka visioner har vi? Hur ser den ideala forskarutbildningen ut?
ALLT FLER STUDENTER antas till forskarutbildning och varje antagen doktorand måste betraktas som en investering. Om tio år ska de färdiga doktorerna leda forskningsgrupper, utveck-lingsavdelningar, institutioner, fakulteter och universitet. De måste redan från början förberedas för att klara den typen av uppdrag. Det är inte längre självklart att den färdiga doktorn ska göra karriär inom universitetsvärlden. Tvärtom utbildar vi idag doktorer för många andra uppgifter inom näringsliv och samhälle.
Varje doktorands egna förutsättningar måste vara utgångspunkten för en forskarutbildning som bör kunna anpassas till den enskilde individens personliga mål, behov och idéer. Doktoranden får inte bli ett passivt redskap för en handledares ambitioner att meritera sig.
Den forskning som utförs måste även fortsättningsvis ligga på högsta internationella nivå. Men en vetenskapligt acceptabel avhandling får inte vara det enda relevanta kriteriet vid bedömningen av forskarutbildningens kvalitet. Precis som grundutbildningen måste forskarutbildningen kontinuerligt utvärderas och resultaten återkopplas till verksamheten. Varje doktorand måste uppleva att han/hon har möjlighet att påverka både sin egen och framtidens forskarutbildning.
HUR ETT BÄTTRE kvalitetssäkringssystem ska utvecklas och hur det ska se ut är en av de mest angelägna uppgifterna för oss som är engagerade i forskarutbildningsfrågor. Vad kännetecknar en god forskarutbildning? Vilka indi-katorer ska vi använda? Hur ska utvärderingen gå till i praktiken? Hur skapar vi engagemang och rutiner som ger möjlighet till ett kontinuerligt utvecklingsarbete?
Vi får absolut inte bara se problem utan också börja se möjligheterna. Vi måste lyfta blicken över detaljerna och försöka se forskarutbildningen i sin helhet. En nästan outnyttjad resurs är de nyligen färdiga doktorerna och deras handledare. Erfarenheterna från de som aldrig slutför sin utbildning måste också tillvaratas bättre.
För att förändringsprocessen ska lyckas gäller det framförallt att våga ställa rätt frågor och att diskussionen om forskarutbildningens framtid också förs ner på institutionsnivå.
Forskarutbildningen kan vara så mycket mer än den är idag. De doktorer som utexamineras kan definitivt vara bättre förberedda på den verklighet som väntar efter disputationen och ha mycket större förutsättningar att klara ett bredare spektrum av uppgifter. Varför inte se till att det blir så?
GABRIELLA STENBERG
TEKNOLOGIE LICENTIAT I RYMDFYSIK
DOKTORAND VID UMEÅ UNIVERSITET
