Vilken sommar! Jag förmodar att den gångna sommarens hetta och torka kan vara en signal om en accelererande global uppvärmning, men när man som jag under en vecka på nordkalotten ådragit sig två(!) myggbett då är den aspekten lätt att förtränga.
Just när den riktiga värmen kom, i andra veckan av juli, hölls ett seminarium i Almedalen under rubriken: Att doktorera eller inte doktorera? – Det är frågan! Här presenterades de första resultaten från en undersökning av lönerna för disputerade och av lönsamheten i att doktorera. Undersökningen har, på uppdrag av SULF, gjorts av en artbetsgrupp bestående av Björn Birath, Ann Frizell, Mohammed Homman, Håkan Regner och Eskil Wadensjö. Resultaten har redan kommenterats av Göran Blomqvist i Universitetsläraren 11 (2003) och hela rapporten finns att tillgå på SULF:s hemsida (www.sulf.se).
DE FRÄMSTA SKÄLEN för att doktorera är inte av strängt privatekonomisk natur. Det menar i alla fall vi som gjort det och det understryks också av arbetsgruppens resultat. Arbetsgruppen har bland annat beräknat livslönen för anställda inom offentlig sektor uppdelade efter utbildning. De flesta som disputerat arbetar inom offentlig sektor. Genom att jämföra livslönen för disputerade och sådana som gått ut i arbetslivet efter motsvarande grundutbildning har man beräknat den så kallade utbildnings-premien som följer av att disputera.
De som disputerat inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet toppar listan. De kommer upp i en 26 procent högre livslön (brutto) än sina kollegor med enbart grundläggande högskoleexamen, under antagande om 1 procent årlig tillväxt och diskonteringssatsen 4 procent. Motsvarande siffra är för humanistisk, samhälls-vetenskaplig, teknisk och juridisk fakultet: 17, 16, 13 respektive 5 procent. För medicinarna är utbildningspremien för disputationen till och med negativ: -3 procent!
De här resultaten är förvånansvärt lika de resultat Eskil Wadensjö kom fram till i en liknande undersökning för 14 år sedan; förvånande med tanke på att det i mellantiden förbättrade studiestödet för doktorander legat till grund för de nya beräkningarna som dessutom inkluderar lön under tiden mellan grundutbildning och forskarutbildning.
DEN MED DISPUTATIONEN associerade utbildningspremien är således ganska liten. Det är i sig inte förvånande i ett land med relativt liten lönespridning. Under de senaste tio åren har antalet avlagda doktorsexamina per år ändå mer än fördubblats så det är väl ingen ko på isen? Tillströmningen av doktorander är ju fortsatt god, …. eller?
Att de som disputerat inte gjort det främst av privatekonomiska skäl är svaret på fel fråga. Vad som är mer intressant är hur många och vilka som avstått från att doktorera av ekonomiska skäl.
För de studenter som företrädesvis är intresserade av grundforskning finns inget egentligt alternativ till en forskarutbildning. Är det då inte rimligt att anta att dessa har lättare att anpassa sig till doktorandårens strama budget än de som strävar efter att med sin insats direkt bidra till utvecklingen av samhället utanför högskolan. Det faktum att inom teknisk fakultet doktoranderna erbjuds bättre ekonomiska villkor än inom andra fakulteter kan tolkas som ett tecken på just detta. För en civilingenjör, redo att göra en insats inom industrin, ser kalkylen annorlunda ut än för den som brinner för att fördjupa sig i sitt speciella ämne. För den förstnämnda är det rimligtvis svårare att inför sig själv motivera familjens uppoffringar under åren som doktorand.
Jag menar att vi här står inför ett växande problem i takt med att forskar-utbildningen fortsatt expanderar med siktet inställt på att tillgodose framtidens behov av forskarutbildade inom samhällets alla sektorer. Genom att begära stora ekonomiska uppoffringar av våra doktorander går vi troligen på ett systematiskt sätt miste om dem som har det starkaste intresset av att genom sin arbetsinsats direkt bidra till samhällsutvecklingen på kort och medellång sikt. Detta kan vara en bidragande orsak till varför så få forskarutbildade söker sig till den privata sektorn och varför universitetens ”tredje uppgift” har så svårt att entusiasmera.
Vi har inte längre råd med att se forskarutbildning och akademisk forskning som ett kall.
CHRSTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
