Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Genom islandskap i Wargentins spår

1 december, 2003
Universitetsläraren

Äventyrare och forskare – går det ihop?
Anders Stävhag och Fredrik Welander är både forskare och äventyrare. I somras genomförde de under svåra förhållanden en expedition till Svalbard.

Fredrik Welander är doktorand vid Centre for International Health vid Curtin University, Perth, Australien. Anders Stävhag är adjunkt och doktorand i Socialt Arbete vid Mitthögskolan i Östersund. Han är också styrelseledamot i Sveriges Doktorandförening inom SULF.
Vid sidan av forskningen är de erfarna vildmarksmänniskor.
Att deras expedition kom till är en norrmans förtjänst berättar Anders Stävhag. Både han och Fredrik Welander är medlemmar i Odd Fellow-logen 133 Pehr Wargentin. Vid en sammankomst i logen i oktober 2001 berättade norrmannen att det finns en plats på Svalbard som är uppkallad efter Pehr Wargentin (1717–1783), en framstående vetenskapsman bördig från Jämtland som var Kungliga Vetenskapsakademins ständige sekreterare i 34 år.

Tränade fem dagar i veckan
Anders Stävhag och Fredrik Welander var skeptiska men en närmare granskning visade att inte mindre än tre platser i vildmarken på Svalbard var uppkallade efter den jämtländske vetenskapsmannen.
Snart uppstod tanken att göra en expedition till platserna. Vid årsskiftet 2001/2002 startade förberedelserna, träningen och jobbet att ragga sponsorer.
–Vi tränade fem dagar i veckan, en mil åt gången med 40 kilos packning, säger Anders.
Det visade sig att träningen inte varit i överkant. I stället för de planerade dryga 40 kilona i ryggsäckarna vägde vardera packningen, efter att Anders och Fredrik skaffat vapen, ammunition och larmminor på Svalbard, 48 kilo. Beväpningen var nödvändig för att försvara sig mot isbjörnar.
Efter ett och ett halvt års förberedelser flög de två i juni till Longyearbyen på Svalbard. Men vädret var inte med dem. Våren var två månader försenad och packisen låg kvar. Det var omöjligt att komma norrut till Nordaustlandet där Pehr Wargentin-platserna ligger.

Hänger inte läpp
Inte heller plan B fungerade, att ge sig rakt västerut och bestiga Jemtlandsryg-gen. Fredrik och Anders var tvungna att ge upp efter sex timmars klättring på glaciären.
Men efter att ha ändrat planer en gång till kom de iväg, med båt söderut till Nordenskiöldlandet för att i en båge ta sig tillbaka till Longyearbyen.
– Jag är född optimistisk, jag hänger inte läpp för sånt där, säger Anders.
Inte heller den alternativa rutten visade sig vara en dans på rosor. Vädret var minst sagt omväxlande, till stora delar uruselt med dimma, regn och snö men – ibland – sol.
– I dalgångarna kunde det vara plus tio grader men halvvägs upp var det dags att ta på sig varma kläder för på toppen var det kanske 15 grader kallt och blåste 10–12 sekundmeter.
Snart infann sig problemen för expeditionen. Solcellerna kunde inte ladda satellittelefonen. Risken var stor att snart stå utan förbindelse med omvärlden.
Dessutom visade sig att vissa av de frystorkade rätterna slog ut magen. Så Anders och Fredrik tvingades att ta till mediciner och äta reservprovianten. De här sakerna gjorde att de fick mycket mer bråttom än tänkt.

Mer än 14 timmar
En del dagar gick de i mer än 14 timmar och avverkade 4–5 mil. De hade räknat med ett mer rimligt tempo på 1–2 mil om dagen i den svåra terrängen.
Men till slut kom de fram till den
1 050 meter höga Nordenskiöldstoppen där de höll en ceremoni för att hylla Pehr Wargentin, därefter bar det nedför till Langyearbyen som de nådde efter 18 mils strapatser och ett oräkneligt antal höjdmeter över alla fjälltopparna.

Stenöknen värst
– Värst var vad vi kallade stenöknen, marken var full av något som liknade trasiga skifferstenar och takpannor ställ-da på högkant. Efter att ha gått fem–sex timmar där kom vi till en blötmyr och därefter snö upp till knäna och så fortsatte vandringen. Bortsett från när vi tog oss över fjällen, då var det glaciärklätt-ring och snö som gällde.
Bäst?
– Det bästa var det storslagna landskapet, det var fruktansvärt vackert – och tystnaden.

Åkte kana på rumpan
Det roligaste?
– Vi åkte kana nedför en glaciär och sparade en 1,5 mils omväg. Vi satt på rumpan och bromsade med isyxorna för att det inte skulle gå för fort eller att vi skulle fara ned i en glaciärspricka.
Det mest dramatiska?
– När vi rekade en väg och snötäcket gav efter så vi hamnade upp till låren i en strid ström. Vi hade 2,5 timmars marsch tillbaka till tälten och min ena fot var genomblöt. Benet var vitt upp till knät när vi kom fram till lägerplatsen men jag klarade mig från förfrysning, säger han.

Inte ofarligt
Den här sortens äventyr är inte ofarligt.
– Har man inte respekt för naturen och dess krafter blir man kvar. De som är dumdristiga dödar naturen snabbt och skoningslöst.
Fredrik och Anders fyller inte upp schablonbilden av en forskare.
– Vissa av mina forskarkollegor har svårt att förstå att man vill utsätta sig för sånt här. Men alla har ett behov av att förflytta sig, en del åker till sommarstugan eller vandrar i fjällen men för vissa av oss räcker inte det, säger Anders.
Han menar att äventyret och forskningen inte är så skilda åt som man kan tro.
– Det som förenar forskningen och äventyrslystnaden är nyfikenheten. Man vill hela tiden ta ett steg till. Det som börjar med en tur nedför slalombacken kanske slutar med en färd över Antarktis. Och det som börjar med en fråga kanske i bästa fall slutar med en professorstitel, säger han och skrattar.

Nordpolen lockar
Nästa äventyr?
– Nordpolen lockar, men det är en finansieringsfråga. Det är dyrt att ha sådana här intressen, säger Anders.
Närmare ligger planerna på en ny expedition till Svalbard för att göra en film om de elva platser med namn med jämtländsk anknytning han har hittat på kartan och som namngavs av svenska expeditioner under 1800-talet.
Men drömmen är att kunna kombinera forskningen och äventyret och till exempel få tillfälle att studera social gemenskap i arktiska samhällen.

PER-OLOF ELIASSON

Mer om expeditionen på hemsidan: www.stavhag.com

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023