Olle Josephsons genmäle till UL:s artikeln om utredningen ”Mål-i-mun” framhåller han att frågan om svenska språkets situation vore värt en seriös debatt i vår fackförbundstidning. Något som alla borde hålla med om.
I utredningen Mål-i-mun och i debatten om svenskans ställning blandas två aspekter samman som borde hållas isär och penetreras var för sig. Å ena sidan debatteras svensk språkvård. Å andra sidan handlar diskussionen om språket som medborgerlig rättighet.
Den statliga utredningen handlar först och främst om åtgärder som ska skydda svenska språkets goda användning. Språkvård är inte en verksamhet som politiker direkt kan sysselsätta sig med. ”Politiker ska hålla fingrarna borta från språket”, sades det i UL:s kritiska artikel i nr. 9. Det måste dock vara politiskt angeläget att få till stånd fackorgan eller institutioner med språkvårdskompetens. Statens utredning är emellertid mindre entydig och bestämd vad gäller språket som medborgerlig rättighet.
ATT KUNNA ANVÄNDA svenska i Sverige borde – i alla offentliga angelägenheter – vara en rättighet för alla medborgare. Så är det dock inte. Sedan mitten av 70-talet är engelskan, men inte svenskan, obligatorisk i alla studieplaner. Att doktorander uppmuntras att skriva sina avhandlingar på engelska och inte på svenska må vara hänt. Men att doktorander som vill skriva sin avhandling på svenska hindras från att göra det i vissa akademiska institutioner är närmast att betrakta som ett rättsövergrepp. Allt fler offentliga institutioner (till exempel i samband med ansökningar om forskningsmedel eller annat) kräver att handlingarna ska författas på engelska och avvisar bruket av svenska. Svenska medborgare hindras således allt oftare från sin rätt att använda svenska språket i offentliga angelägenheter.
Utredningen Mål-i-mun kräver att en sammanfattning på svenska ska bifogas alla dok-torsavhandlingar som författas på annat språk i Sverige. Men om rätten att skriva hela avhandlingen på svenska sägs inte ett ord.
Mot bakgrund av Sveriges pågående språkliga kolonisering förefaller Leijonborgs krav på kunskap i svenska för invandrare som ska erhålla svensk medborgarskap närmast bisarrt och rättsvidrigt. Var har likheten inför lagen tagit vägen?
Flertalet av oss vars modersmål inte är svenska, inser att ett gemensamt landsspråk måste ligga till grund för den gemenskap som integrationspolitiken eftersträvar. Flera regioner i Europa kämpar idag mot språkkolonialismen och försvarar rätten till deras egna språk. Det är beklämmande att så många svenskar inte ser något värde i detta.
JOSÉ LUIS RAMÍREZ
FIL. DR I SAMHÄLLSPLANERING
PROF. I HUMANVETENSKAPLIG HANDLINGSTEORI
