En morgon i juni kom budet om att Bert Fredriksson under natten stilla hade avlidit, 67 år gammal.
Bert blev 1984 SULF:s första förbundsdirektör, och som sådan var han verksam fram till sin pensionering 2001. Bert hade en kvalificerad och mångsidig bakgrund med anställningar bland annat i SACO, vid Umeå universitet och i Stockholms stad. Vid sidan av fordrande arbetsuppgifter hade han bedrivit forskarutbildning och 1980 disputerat i statsvetenskap på avhandlingen Högskolans basenheter.
Det var en krävande uppgift att bli förbundsdirektör i SULF. Förbundet var nybildat genom ett samgående mellan två organisationer. Sådana fusioner är aldrig enkla, ej heller denna. Bert lyckades skapa en fast grund för det fortsatta arbetet och inrikta det på framtiden. Han arbetade hårt och målmedvetet. För-bundskansliet och den lokala verksamheten kunde successivt byggas ut och förstärkas. Bert älskade debatten, och han framhöll ofta informationens betydelse: med förbundstidningen Universitetsläraren fick SULF ett organ som uppskattades av såväl medlemmar som med- och motparter.
Men Bert kunde inte vara tillfreds med att reagera på det som hände runt omkring förbundet. För honom var det viktigt att välja och vilja, att formulera och att driva en policy. Detta har kommit till uttryck i en rad programskrifter, liksom i SULF:s mycket uppskattade skriftserie, där aktuella och viktiga frågor har kunnat få en kvalificerad behandling. Berts mångskiftande verksamhet, hans utåtriktade läggning och öppenhet bidrog till att han skaffade och underhöll ett omfattan-de kontaktnät. Han var alltid engagerad, men också engagerande.
DET ÄR SVÅRT ATT summera en så omfattande insats som Berts. I detta sammanhang är det naturligt att inrikta sig på hans arbete inom SULF. Till forskarutbildningen återvände han målmedvetet och uthålligt, och han gjorde viktiga insatser i samband med den senaste forskarutbildningsreformen. Bert var stolt över förbättringarna av doktorandernas villkor. Han var mycket engagerad i utformningen av den akademiska karriären, och han deltog med liv och lust i debatt och reformarbete. Befordringsreformen i slutet av 90-talet var kontroversiell, men Bert menade att den undanröjde hinder, öppnade nya möjligheter för vetenskaplig förnyelse och ökade den akademiska karriärens attraktivitet. Hans besvikelse var därför stor när regering och riksdag övergav väsentliga förutsättningar för reformarbetet. Berts avhandling handlar om basenheterna, institutionerna, och han underströk ständigt den goda institutionens betydelse för att undervisning och forskning skulle kunna fungera. Han var fast övertygad om att så många beslut som möjligt skulle fattas av dem som var verksamma vid institutionerna. Konsekvent och konstruktivt återkom han till de viktiga frågorna om autonomi och akademisk frihet, och han såg till att de blev ett slags ledmotiv i SULF:s skriftserie. Berts insatser i internationellt fackligt arbete är högt skattade av kolleger i andra länder, och han placerade tidigt in de svenska förhållandena i ett europeiskt och ett internationellt perspektiv.
Genom Berts insatser blev SULF en mötesplats för fritt åsiktsutbyte om den högre utbildningens och forskningens villkor. SULF arrangerade en rad hög-skolekonferenser som gjorde förbundet känt och lämnade viktiga uppslag till utvecklingen av svenska universitet och högskolor. Mest uppmärksammad blev den konferens då företagsdoktorn Ulf af Trolle presenterade sin studie Mot en internationellt konkurrenskraftig akademisk utbildning.
BERT VAR EN ENASTÅENDE facklig ledare, och en stor personlighet. Bert personifierade fina egenskaper som förankring och öppenhet. Hans liv och verk liknar cirkeln som vidgas och minskas. Så förenas nya idéer med fasta principer.
Som humorist tycktes han ha ett outtömligt förråd av historier, och en bra blick för det komiska i vardagen. Bredden och djupet i hans bildning var av ett slag som är ovanligt i vår tid. Han var hemmastadd i tysk skönlitteratur, kunde till synes utan besvär citera till hälften glömda engelska poeter på deras tungomål, för att i nästa stund med djupvarm och melodisk röst recitera ”Härlig är jorden”, ”Här en källa rinner” eller någon annan svensk psalm.
FRAMGÅNGAR TILL TROTS förblev Bert okonstlad och prestigelös. Mer än de flesta lyckades det honom att följa den fina levnadsregeln att handla väl och att glädjas. Det är slående att så många människor har personliga och intensiva minnen av honom. Han var sina vänners vän, omtänksam och trofast. Han använde då och då ordet ”hyvens” om människor han verkligen uppskattade; på ingen kan detta hedersomdöme passa bättre än Bert.
Vår sorg och saknad är stor, men den överträffas av glädjen över att ha fått känna och uppleva en människa som Bert, och över att ha fått vara hans vän. Det sker en gång ibland att man råkar människor som lyser liksom himlavalvets stjärnor. Bert var en sådan, men en stjärna av den sällsynta sort som inte enbart lyser utan också värmer.
GÖRAN BLOMQVIST
