En dom som nyligen avkunnats av Arbetsdomstolen, AD, innebär att ett stort antal universitetslärare helt plötsligt kan ställas utanför den trygghet som LAS är avsedd att ge de arbetstagare som har en tidsbegränsad anställning och som inte får förnyad anställning.
Bakgrunden är i korthet följande. En lärare hade under cirka tio år haft tidsbegränsade anställningar vid Teater- och operahögskolan vid Göteborgs universitet, varav de senaste fem åren som universitetsadjunkt, så kallad konstnärlig lärare. När hennes senaste anställning upphörde fick hon inget besked i förväg om att hon inte skulle få förnyad anställning. Hon fick heller inget veta om hon hade företrädesrätt till återanställning eller inte. Inte heller varslades den lokala arbetstagarorganisationen, DIK-förbundet, som hon tillhörde. Trygghetsstiftelsen underrättades inte heller om att hennes anställning skulle upphöra.
Det blev tvist om de uteblivna beskeden och arbetsdomstolen har nu i domen AD 2003 nr 53 förklarat att Göteborgs universitet gjorde rätt när läraren inte i förväg fick något besked om hon skulle få fortsatt anställning eller inte, eller om hon hade företrädesrätt till återanställning. Någon skyldighet att underrätta Trygghetsstiftelsen fanns inte, enligt AD.
AD motiverar sitt ställningstagande med att den underrättelseskyldighet som en arbetsgivare har enligt 15 § lagen om anställningsskydd (LAS), alltså att senast en månad i förväg ge besked till den som har en tidsbegränsad anställning att anställningen inte kommer att förlängas, enligt sin ordalydelse bara gäller i de fall där tidsbegränsningen av anställningen har skett med stöd av LAS. I det aktuella fallet var läraren anställd enligt de bestämmelser i Högskoleförordningen (HF) som ger en arbetsgivare rätt att tidsbegränsa anställningar utöver vad som är möjligt med stöd av LAS.
Skaffa sig beredskap
Syftet med underrättelseskyldigheten enligt 15 § LAS är framför allt att tillgodose det behov som en visstidsanställd har av att kunna skaffa sig en beredskap för att han eller hon inte längre kommer att få fortsatt anställning hos arbetsgivaren. Det kan sägas att den på sätt och vis motsvarar besked om uppsägning och uppsägningstid för en tillsvidareanställd arbetstagare.
Lagstiftaren har menat, att särskilt den arbetstagare som under lång tid haft flera tidsbegränsade anställningar med de förväntningar detta medför, vilket ju snarare är regel än undantag inom högskolesektorn, har rätt att i förväg få veta när anställningen inte kommer att förnyas så att anställningsförhållandet kan avvecklas i socialt acceptabla former.
Nu förklarar alltså AD att denna rättighet och detta sociala skydd inte skall omfatta den som har fått sin anställning med stöd av någon av de många möjligheter att tidsbegränsa anställningsavtal som finns i högskoleförordningen. Detta är mycket anmärkningsvärt och det försätter plötsligt en stor del av SULF:s medlemmar i ett sämre läge än tidigare.
Det är djupt upprörande att den som haft ett antal tidsbegränsade anställningar under en lång följd av år, som ju är fallet för många medlemmar, inte ens skall ha rätt att i förväg få ett tydligt besked om anställningen kommer att fortsätta eller inte.
Domen måste också tolkas så att den som är anställd med stöd av HF inte har rätt att få ledigt på betald arbetstid för att besöka arbetsförmedlingen eller på annat sätt söka arbete när anställningen inte kommer att förnyas, något som andra tidsbegränsat anställda har rätt till enligt 17 § LAS, eftersom den rätten är knuten till att man fått ett besked enligt 15 § LAS.
Även detta är en mycket märklig konsekvens av domen. Man måste naturligtvis fråga sig på vilket sätt AD, eller lagstiftaren, menar att de olika kategorierna av visstidsanställda har olika behov av skydd i samband med att en tidsbegränsad anställning avslutas. Det enkla svaret är att det inte finns någon skillnad. I själva verket säger AD att det inte är uteslutet (sic!) att det skulle kunna finnas behov av besked och varsel vid i vart fall vissa fall av tidsbegränsningar enligt HF, men med hänvisning till ordalydelsen i 15 § LAS så stannar domstolen ändå vid att bestämmelsen inte skall tillämpas i ett fall som detta.
Ovanlig inställning
Tydligen menar AD att det varit lagstiftarens mening att universitetslärare skall ha ett svagare skydd än andra. För vår del är vi övertygade om att det snarare handlar om ett förbiseende vid lagstiftningen.
Det är för all del ytterst ovanligt att en arbetsgivare har den inställningen till sina lärare som Göteborgs universitet visat i detta fall. Det flesta universitet och högskolor är ju trots allt intresserade av att visa åtminstone någon respekt även för de visstidsanställda lärarna och det har hittills varit mer regel än undantag att besked enligt 15 § LAS har lämnats även till dem som haft sina anställningar grundade på HF.
Tillämpa nuvarande praxis
En förhoppning är naturligtvis att högskolorna skall inse att det bästa för alla parter är att man fortsätter att tillämpa sin nuvarande praxis, även om AD alltså slagit fast att det inte är något lagligt krav.
Beträffande arbetsgivarens skyldighet att anmäla till Trygghetsstiftelsen att läraren inte skulle få förnyad anställning så menar AD att det faktum att hon under en längre tid innehaft anställningar som konstnärlig lärare medför att det inte handlar om arbetsbrist när anställningen inte förnyas, utan att det snarare handlar om förhållanden som hänför sig till arbetstagarens person, detta trots att parterna i målet var överens om att det inte på något sätt förelåg någon misskötsamhet under anställningen från lärarens sida.
Det är ju bara när någon sägs upp eller inte får sin tidsbegränsade anställning förnyad på grund av arbetsbrist som Trygghetsavtalet med alla dess förmåner är tillämpligt. Det är alltså uppenbart att det finns brister i avtalet som gör att vissa lärare som haft tidsbegränsade anställningar och skött sig bra, ändå inte får samma möjligheter till stöd och hjälp som andra, vars anställningar upphör på grund av arbetsbrist.
Uppmärksamma regeringen
Förbundet kommer nu under alla omständigheter att uppmärksamma regeringen på domen och dess konsekvenser. Det är självklart och nödvändigt att den lucka i lagen som uppenbarligen föreligger snarast möjligt täpps till.
Det är SULF:s absoluta förvissning att lagstiftaren inte har avsett att lärare med tidsbegränsade anställningar inom universitet och högskolor skall anses utgöra ett slags lagstiftningens paria och ha sämre anställningsförhållanden än andra visstidsanställda. Vi kommer också att ta ställning till hur Trygghetsavtalet kan behöva ändras för att bli mer heltäckande.
THOMAS KIHLBERG
förbundsjurist
