Forskarutbildningen har av tradition varit en elitutbildning där doktoranden förutsattes att själv staka ut sin egen väg fram till examen.
Idag kan studenten ställa krav på att förutsättningar skapas för att hon eller han ska kunna leverera en avhandling på 3–4 år.
Omställningen från den ena modellen till den andra togs upp när handledare, doktorander och ansvariga för forskarutbildning på flera nivåer samlades till den nordiska forskarhandledningskonferensen i Umeå i mitten av maj, arrangerad av Universitetspedagogiskt Centrum.
Dagens massutbildning av forskare, skapar behov av forum där handledarfrågor står i centrum. I Umeå blev betyget gott.
– Vi är inte bortskämda med konferenser av det här slaget, sammanfattade bland annat professor Gunnar Handal, Oslo Universitet.
Två olika satsningar
Han förespråkar två olika satsningar på forskarutbildningen. Den ena är att utveckla ramverket i form av tid och resurser för att slå vakt om kvaliteten, den andra är att utveckla kulturen, sättet att förstå handledning på, via utbildning, litteratur och annan massage för medvetandet.
– Saknas det ena, fungerar det inte. Om vi börjar med hönan eller med ägget är kanske inte det viktigaste. Det håller på att byggas upp ett institutionellt politiskt tryck på att få fart på en handledarkvalificering, sa Gunnar Handal som befarar att det kanske mer handlar om handledning som ett effektivitetsverktyg än omtanke om forskning och doktorander.
– Enligt min erfarenhet skapar en kvalitativt god forskarhandledning inte först och främst mer strömlinjeformade produktionsprocesser och produkter, men bättre lärande, bättre insikt i vad forskning är. Och det tar nog litet extra tid, sa Handal och berörde också skillnaderna mellan mer individuella forskningsformer inom humaniora och samhällsvetenskap, och naturvetenskapen där ny forskning läggs till gammal:
– Eftersom naturvetenskap har stark modellmakt i vårt samhälle, faller det sig naturligt att kopiera den modellen utan att reflektera över att det finns alternativ. Därmed inte sagt att den ena modellen är bättre än den andra, underströk han och hänvisade till möjligheterna att kompensera svagheter i den ena med drag från den andra.
Levande forskning
Forskarutbildning är idag och i framtiden en massutbildning, och det tvingar fram en formaliserande reglering som på flera sätt tenderar att fjärma verksamheten från levande forskning, poängterade rektor Inge-Bert Täljedal, Umeå Universitet, när han avslutade de tre konferensdagarna med en rektors tankar ”Hur klarar vi utmaningen i framtidens forskarutbildning?”
En anledning till att man kan ifrågasätta om forskarutbildningens allt övergripande mål verkligen är att utbilda forskare, är den stora omfattning som utbildningen har och än mer i framtiden kommer att få, sa Inge-Bert Täljedal som även berörde det spänningsfält som råder ”mellan ett nästan romantiskt forskarideal och en mer jordnära folkhemsidé om det robusta och allmännyttiga med rötter hos Bacon och i Upplysningen”.
Vetenskapens högsta prestige tillfaller i hög grad det okonventionella.
– Massutbildning å sin sida förutsätter planering, bestämda studietider, garanterade resultat. Massan är definitionen av just det konventionella. Utmaningen för universitet är att kunna förena de här båda uppgifterna och förhåll-ningssätten utan att se ned på någon av dem, sa Inge-Bert Täljedal.
– Det spelar ingen som helst roll egentligen vad regeringarna beslutar om längden på en forskarutbildning eller tjockleken på en avhandling. Men det är fullständigt vitalt för både forskning och forskarutbildning att institutionerna, lärarna, studenterna trivs på seminarier-na och uppfyller korridorer och fikarum med ett ständigt diskuterande om hur det är här i världen, och om vad som är bra, dåligt, intressant och häpnadsväckande i världen, vetenskapens värld, avslutade Inge-Bert Täljedal.
Finna balans
Professor Birgit Cold, Norges teknisk naturvetenskapelige universitet NTNU, Trondheim, tog i sin föreläsning upp vad som utmärker en god forskningsmiljö:
– Vi står inför utmaningen att finna balans mellan reell och tyst kunskap och inte minst få en förståelse för att bägge sidorna finns. Det gäller att sätta ord på den intuitiva, kreativa, estetiska sidan, sa hon och hänvisade till projektet ”Kriterier för en god forskningsmiljö” 1993-1997 (se fotnot), där hon själv har medverkat.
– Den viktigaste konklusionen av vårt arbete i projektet är att ingen struktur i undervisnings- och forskningsmiljön, ledning eller resurser kan ersätta entusiasm. Allt arbete står och faller med detta, sa Birgit Cold som också tog upp de skillnader som finns i forskarnas definition av den önskvärda forskarrollen och den som framhålls av forskningspolitiken.
Den senare vill ha
• En företagsliknande, effektiv organisation som kan konkurrera om forskningsmedel.
• En kontinuerlig evaluering baserad på generella och jämförbara kriterier.
• Ett fåtal, stora, tvärvetenskapliga forskningsmiljöer.
• Fasta avtal om tid, produkt och kostnad.
Medan forskarna önskar sig
• Tid till reflektion, förnyelse och till att delta i internationella fora.
• Evaluering med utgångspunkt i miljöernas egenart.
• Flexibel storlek på forskningsmiljöerna, tillräckligt stora för en bra debatt och tillräckligt små för att veta vad alla håller på med.
• En tredelad finansiering, fördelad på basis-, program- och projektmedel.
Det är först när de båda grupperna får insikt i varandras bakomliggande föreställningar om vad som tjänar samhället och forskningen och därmed forskningsmiljöerna på långt sikt som det går att göra något åt dessa skillnader, sa Berit Cold.
LENA WIKSTRÖM
Fotnot:
Dåvarande Byggforsk-ningsrådets vetenskapliga nämnd (BVN) har publicerat tre rapporter om villkoren för forskning, däribland skriftserien 1995:1 ”En god forskningsmiljö är levande, krävande och modig”.
