Nu har det börjat röra på sig beträffande det europeiska forskningsrådet, det vill säga förslaget att inrätta ett överstatligt forskningsråd (eller flera) för teknik, natur- och samhällsvetenskap, humaniora och medicin, och med forskarstyre. Efter ministerrådets möte i Köpenhamn i november förra året konstituerades en arbetsgrupp med uppdrag att utreda frågan och lämna sin rapport till EU:s forskningsministrar i slutet av året. Dan Brändström, vd för Riksbankens Jubileumsfond, har utsetts till sekreterare.
Redan för något mer än en månad sedan kom en rapport i frågan skriven på uppdrag av The European Science Foundation (ESF). (ESF är en samarbetsorganisation för 76 forskningsfinansiärer i 29 europeiska länder. Från Sverige ingår bl.a. VR och KVA.) Rapporten, New structures for the support of high-quality research in Europe, har skrivits av en arbetsgrupp under ledning av Richard Sykes, rektor för Imperial College och med avgående rektorn för Linköpings universitet, Bertil Andersson, som svensk ledamot. (Rapporten finns på www.esf.org).
SVAGHETERNA I FINANSIERINGEN av grundforskning i Europa finns på alla nivåer menar man. Den nationella finansieringen är stängd för forskare bosatta i ett annat land, och samfinansiering förekommer fortfarande i alltför liten utsträckning. På EU-nivå är vetenskaplig kvalitet ett visserligen nödvändigt men inte tillräckligt villkor för finansiering inom ramen för program som i första hand syftar till att stärka den industriella konkurrenskraften. Beslutsapparaten är trög och ansökningsförfarandet avskräckande. Det här leder till svårigheter att i Europa snabbt allokera resurser till nya områden och nya forskningsmiljöer samtidigt som det reser hinder mot en ökad rörlighet hos forskarna. Koordineringen är dålig vilket, menar man, leder till onödiga dubbleringar. Istället efterlyser man ett europeiskt forskningsråd (ERC) som omfattar alla vetenskaper och som stimulerar vetenskaplig excellens i Europa oberoende av ursprungsland och utan förvänt-ningen att varje land får utdelning i proportion till sitt finansiella bidrag.
Arbetsgruppen föreslår att ERC ska styras av en ”senat” bestående av 20–30 ledamöter bland vilka framstående företrädare för vetenskapssamhället skall vara i majoritet. Senaten kan utses av ministerrådet på förslag av nationella och europeiska forskningsorganisationer och finansiärer. Senaten har till sin hjälp brett sammansatta forskarpaneler och inte snäva discip-linorienterade kommittéer.
SÅ HÄR LÅNGT är det lätt att känna sympati för förslaget även om en så koncentrerad (och sluten) organisation som den föreslagna också medför stora risker. Jag imponeras av arbetsgruppens friska mod när jag ur rapporten tycker mig kunna utläsa att ERC skall fungera parallellt med det innevarande ramprogrammet (FP6) som sträcker sig till och med 2006. Här skall det sannerligen gå undan! Förslaget är att de delar av det sjätte ramprogrammets budget som finansierar grundforskning skall föras över till ERC. Ytterligare medel kan komma från nationella källor. Men detta måste vara att skjuta på fel pianister! Europas länder är knappast villiga att i dagsläget skicka friska pengar för forskning till ett ännu oprövat ERC. Även om man kan argumentera för att vinster kan göras om medlen fördelas på federal nivå skall dessa vinster vägas mot nackdelarna av minskad pluralism. Samma sak gäller de resurser som via EU:s ramprogram går till grundforskningen, till exempel till ökad forskarrörlighet. Dessa pengar används redan idag för att stödja europeiska forskare även om den bakomliggande avsikten är att på kort och meddellång sikt stärka Europas industripotential. Kriga då inte med kommissionen om just dessa pengar. Först och främst behövs mer pengar. Det är den signalen som måste gå fram. EU-kommissionens eget så kallade Meddelande om universiteten i Europa uttrycker oro just för underfinansieringen.
För att beslutet i Lissabon för två år sedan, att till år 2010 förvandla Europa till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomi, inte i efterhand skall framstå som oförståndigt prat krävs beslutsam handling. Och beslutet var inte att EU skall bli världens mest blomstrande jordbruksbygd utan här gällde det kunskapsproduktion och produktion med kunskap. Det är klart att det är svårare att spela på bortaplan, att vinna gehör i konkurrens med andra politikområden, men att omdisponera de alltför små resurser som finns idag räcker inte på långa vägar. En mer militant hållning är nödvändig.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
