I Universitetsläraren nummer 8 finns en artikel om psykopater i arbetslivet, där slutorden lyder ”det finns fler psykopater ute i samhället än inlåsta på anstalter”. Det stämmer nog, men artikeln kan ändå diskuteras.
Ett problem är att det inte sägs någonting i artikeln om vad det är att vara psykopat. Det är ju ett omtvistat begrepp. Om man slår upp ordet i en vanlig ordbok, kan man läsa att det är fråga om en störning i karaktären som yttrar sig i viljesvaghet och bristande förmåga till medkänsla.
Av detta framgår att det är ett personlighetsdrag som vi alla har i högre eller lägre grad. Det är inte en distinkt diagnos utan ett kontinuum där alla har sin plats någonstans.
VILJESVAGHETENS problem är ju ett klassiskt problem inom etiken. Aristoteles var väl den förste som diskuterade fenomenet. Hans lärofäder Sokrates och Platon hade betraktat tanke och handling som en enhet – den som vet vad som bör göras gör det också. Aristoteles sköt emellertid in en kil mellan teori och praktik och urskiljde sålunda det som han kallade för ”akrasia” och om vilket vi använder ord som hyckleri och dubbelmoral.
Idag är ju detta ett växande problem. Hyckleriet och dub-belmoralen i samhället undergräver förtroendet för dess institutioner och dessas representanter; det som samhällsvetare nuförtiden kallar för socialt kapital devalveras.
För den vetenskapliga världen har folk i allmänhet stort förtroende; många olika undersökningar visar att så är fallet. Men man kan nog ändå anta att akrasia är en relativt vanlig defekt i det akademiska livet. Det är ju hög-stämt; där åberopas flitigt ideal som ”objektivitet”, ”rationalitet”, ”sanning”, ”kunskap”, ”rättvisa”, ”jämställdhet”, ”tankefrihet”, ”yttrandefrihet” och så vidare. Men människan är ju i hög grad ett socialt djur – vilket för övrigt Aristoteles också torde ha varit den förste att diskutera i sin bok ”Politiken” – och en biologisk organism. Därför är det lätt hänt att kroppens beteenden sviker de ideal som den cerebrala delen hyllar.
DEN ANDRA komponenten i det psykopatiska komplexet är skadan i organet för empati. Antagligen hänger de två delarna samman på så vis att akrasia och dubbelmoral har en benägenhet att odla fram hårdhet och brist på empati.
Hyckleri är en slags lögn, en brist på verklighetskontakt. Det är även fråga om en flykt från skyldigheten att ta ansvar för sina ord. Och den som vänjer sig vid att bortse från verklighet och ansvar, får det därmed lättare att bortse från andras eventuella svårigheter och behov av medkänsla och hjälp.
Artikeln i Universitetsläraren inleds med satsen ”Uteslut alternativet att ta upp en kamp med psykopaten”. Men eftersom vi alla är psykopater i högre eller lägre grad, och eftersom det är ett personlighetsdrag som i minst ett avseende har god jordmån i högskolevärlden, så bör väl vi som arbetar där pröva att motverka hyckleri och hårdhet närhelst vi möter det, i stället för att fly.
Jag vill inte påstå att det är ett kall att vara forskare eller universitetslärare, men hör det inte till arbetsuppgiften att åtminstone försöka att främja rationalitet och humanitet även på arbetsplatsen?
GUNNAR ANDRÉN
UNIVERSITETSLEKTOR VID INSTITUTIONEN FÖR JOURNALISTIK, MEDIER OCH KOMMUNIKATION VID STOCKHOLMS UNIVERSITET
