Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 oktober, 2003
Universitetsläraren

I nummer 9 av Universitetsläraren intervjuas Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Artikelns första del handlar om utredningen Mål i mun (SOU 2002:27) och förslaget om en lag om svenskan som Sveriges huvudspråk. I denna del finns en del sakfel och missvisande påståenden.
Ingressen framhåller att ”flera tunga remissinstanser gör tummen ner”. Enligt Kulturdepartementets sammanställning ställer sig 33 remissvar positiva till lagstiftning och 16 negativa. Remissinstan-sernas tyngd kan naturligtvis diskuteras. Till de positiva hör till exmpel Justitie-kanslern, Vetenskapsrådet, KTH, Cent-rum för tvåspråkighetsforskning, NUTEK och Jämställdhetsombudsmannen. (Också Lars Melins egen arbetsplats, Institutionen för nordiska språk i Stockholm, har svarat mycket positivt.) Vetenskapsakademien, som i artikeln räknas till ”kritikernas skara”, är inte avvisande till språklagstiftning i sig men däremot till den föreslagna utformningen.

ATT RELATIVT FÅ LÄNDER lagt fast sitt officiella språk i lag är också ett diskutabelt påstående. I Norden har Island, Nor-ge och Finland lagstiftning av detta slag. Bland närbelägna europeiska länder kan man peka på de baltiska staterna, Polen, Belgien (ej Nederländerna som artikeln felaktigt uppger) och Schweiz. Tendensen är att sådan lagstiftning kommer till stånd i länder där politiker och allmän opinion accepterat en reellt rådande flerspråkighet.
Vidare är det åtminstone vilseledande att hävda att det i Frankrike är ”förbjudet att använda lånord i skriftspråket”. Artikeln syftar här på den språklag från 1994 som innebär att företag i vissa fall kan dömas till böter för engelska citatord i annonser. Man kan hålla med Lars Melin om att det är en dum idé. Men det är sannerligen inte detta förbud som ”skapat en klyfta mellan tal- och skriftspråk” i Frankrike; orsakerna till den måste sökas i en månghundraårig språksyn och undervisningstradition.

PÅ ETT ALLMÄNT PLAN ger artikeln intryck av att syftet med lagstiftningen och hela utredningen är att sätta stopp för engelska lånord och att motarbeta bruket av engelska, till exempel på högskolan. Men lagförslaget består av två paragrafer (och en tredje mer teknisk) som i sin helhet lyder: ”§1 Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang. §2 De som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet använda klar och begriplig svenska.”
Utredningen förespråkar inte en enspråkig högskola, vare sig engelsk eller svensk. Däremot oroar den sig för att svenska inte längre används som vetenskapligt språk. Därför föreslås att dok-torsavhandlingar, som ofta givetvis kommer att skrivas på engelska, ska ha en svenskspråkig sammanfattning. Den förespråkar vidare pedagogiskt utvecklingsarbete för att gynna parallell användning av svenska och engelska på högskolan, forskning kring de pedagogiska och språkpolitiska konsekvenserna av engelska som läroboks- och föreläsningsspråk, gymnasiets C-kurs i svenska som obligatoriskt förkunskapskrav till flertalet teoretiska högskoleutbildningar m.m. (se Mål i mun, kapitel 3, 69-97).

MAN KAN TYCKA OLIKA om dessa förslag. Man kan hävda att en ensidig anglifiering av den svenska högskolan är önskvärd eller att farhågorna för svenskans försvinnande är överdrivna. Själv menar jag att kvaliteten i högre utbildning och forskning är hotad om lärare, forskare och studenter inte längre har tillgång till en kvalificerad svenska, vid sidan av engelskan. Man blir helt enkelt dummare när man inte kan använda sitt modersmål. Det är sorgligt att se hur vissa högskolor, med stark överskattning av både de egna engelskkunskaperna och engelskans prestige, försätter sig själva i samma språkliga situation som en gång de gamla kolonierna. Liksom Mål i mun menar jag därför att det behövs en långsiktig språkpolitik också inom högskolan.
Frågan vore värd en seriös debatt i vår fackförbundstidning.

OLLE JOSEPHSON
FÖRESTÅNDARE FÖR SVENSKA SPRÅKNÄMNDEN, DOCENT I NORDISKA SPRÅK VID STOCKHOLMS UNIVERSITET

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023