Högskoleverkets utredning skulle kunna bli utgångspunkt för en saklig debatt, inte minst inom SULF, om befordringsreformen och om det krävs modifieringar av regelverket för att dess intentioner ska bli verklighet. Behörighetsbegreppet, möjligheten av få sakkunnigprövning, ämnesområdet för den nya anställningen, de starkt varierande befordringskraven mellan olika lärosäten och värderingen av pedagogisk skicklighet (inte minst hos disputerade adjunkter) är dock några frågor som HSV-gruppen förbigått eller analyserat ganska ytligt. Det finns nu desto större skäl för SULF att agera i dessa frågor.
I SVARET PÅ MITT förra inlägg i Universitetsläraren 5/2003 förbigick Christoph Bargholtz och Göran Blomqvist dock de viktiga principfrågorna kring när befordran bör ske. De tycks vilja skjuta dessa frågor ifrån sig och som förevändning för denna passivitet används påståendet att antalet professorer i enlighet med intentionerna nästan skulle ha fördubblats. Dessvärre stöder de sig härvidlag på minst sagt tvivelaktig statistik.
I skriften ”Befordran av lärare i högskolan”, som antogs av SULFs förbundstyrelse den 16/10 1998 och återfinns under ”SULFs skriftserie” på SULFs webbsida står det mot slutet:
”SULF måste bevaka att ansökningar om befordran inte behandlas alltför restriktivt. … Minst 2000 lektorer ska alltså ha befordrats inom treårsperioden 1999-2001”. Detta var i linje med skrivningen i propositionen att ”förslagen” (det vill säga befordringsreformen i sig) förväntades ge en fördubbling av antalet professorer inom några år. Enligt Statistiska Centralbyråns statistik (http://www.scb.se/statistik/uf0202/UF0202_S_Tab1.xls) ökade antalet professorer från 2390 i oktober 1998 till 3561 tre år senare. Den senare siffran citeras av HSV-gruppen. Detta var alltså en ökning med 1171 professorer eller 49 procent, vilket överensstämmer ganska bra med HSVs egna statistik, som jag citerade i mitt förra inlägg. I denna ökning ingår dock de, som blivit professorer efter utlysning. Antalet lektorer som befordrats under denna period torde ligga nära hälften av de 2000 befordringar, som SULF lovade att verka för år 1998.
Hur kan då HSV och SULFs ledning komma fram till en helt annan siffra? En faktor är att de övergått från den ovan angivna perioden 1999–2001 till 1996–2002. Det verkar både ologiskt och osakligt att räkna in ökningen av antalet professorer åren innan befordringsreformens start. Men även då ger ett korrekt återgivande av SCBs statistik en ökning från 2261 till 3803 professorer, det vill säga 1542 personer, vilket fortfarande är långt ifrån de ”utlovade” 2000 professorsbefordringarna. Om man analyserar HSV-gruppens resonemang närmare finner man avvikelser i 6 steg gentemot SCBs siffror för 1998–2001. Samtliga steg innebär att de tänjer på siffrorna i ”rätt” riktning, så man undrar om inte HSV-gruppen medvetet valt att försköna bilden. Det ligger kanske önsketänkande såväl bakom Bargholtz’ och Blomqvists påstående att antalet professorer ökat med cirka 90,5 procent som bakom Universitetslärarens redak-törs klart felaktiga påstående i nr 4/2003: ”Antalet professorer har nästan fördubblats sedan befordringsreformen trädde i kraft för fyra år sedan”.
EN VIKTIG DELFÖRKLARING får man genom att via ”SULFs sektioner” gå in på Sveriges Professorers Förenings (SPFs) webbsida. Där finner man uttalanden från Universitetsläraren nr 10/97 och 13/97, som går stick i stäv med SULFs remissvar och SULF-skriften ovan. SPFs styrelse, i vilken Bargholtz ingick, var klart negativ till hela befordringsreformen, liksom den tidigare möjligheten att utse biträdande professorer. Den i mitt förra inlägg kritiserade omsorgen om ”professorskårens status” i SULF-styrelsens motionssvar andas revirtänkande och är helt i linje med SPFs ställningstaganden men knappast förenlig med de beslut som SULF som helhet tagit.
När SULF antog den ovan nämnda skriften blev de nog missnöjda inom SPF. När SULF bagatelliserade att befordringsreformen var ofinansierad, svek man under de första åren de befordrade. Nu är det tydligen SPFs tur att bestämma SULFs linje och därmed ska hundratals lektorer och adjunkter, som hade blivit befordrade om SULFs tidigare intentioner hade följts, få anledning att känna sig svikna.
I stället för denna ”stafettpolitik” inom SULF-styrelsen vore det klart bättre med en rejäl demokratisering av SULF, där viktiga principiella ställningstaganden tas vid kongres-serna, eventuellt genom majoritetsbeslut, som minoriteten får acceptera.
ULF EKENBERG
DOCENT VID KTH
