Fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital utgör hörnstenar i det eu- ropeiska samarbetet. Inom den högre utbildningen innebär detta bland annat att studenter ska kunna utbilda sig inte bara i det egna landet utan var som helst i Europa. Även möjligheten att inhämta olika delar av utbildningen i olika länder ska säkerställas och utbildningen ska vara så beskaffad att den möjliggör yrkesverksamhet i de olika europeiska länderna. Europa och inte bara det egna hemlandet ska utgöra den framtida arbetsmarknaden.
Det är mot den bakgrunden som de europeiska stats- och utbildningsminist-rarna vidtagit åtgärder för att harmonisera den högre utbildningen. Ministrarna har haft ett antal möten, varav det i Bologna blivit speciellt uppmärksammat på grund av de riktlinjer för högre europeisk utbildning som man enades om vid detta möte. Dessa finns dokumenterade i den sk Bolognadeklarationen, vilken Sverige som ett av 29 europeiska länder undertecknade i juni 1999.
Innebörden i Bolognadeklarationen är att den högre utbildningen ska indelas i tre nivåer vilka bygger på varandra och sålunda har ökad grad av svårighet. Tanken är att en nivå ska vara avslutad innan tillträde ges till nästa. Det utbildningssystem som beskrivs i deklarationen kallas ofta 3-5-8, syftande på längden på de olika nivåerna: tre år för den första, två för den andra och tre för den avslutande, det vill säga sammanlagt åtta år. Dessa siffror nämns dock inte i deklarationen, utan det är indelningen av utbildningen i väldefinierade nivåer snarare än i exakt längd som är den bärande iden. Tanken bakom denna ide är att underlätta rörligheten eftersom en sådan harmonisering av utbildningen medför att den första nivån kan inhämtas i ett land, nästa i ett andra land osv.
För att uppfylla dessa krav är flera länder i Europa i färd med att reformera sina utbildningssystem. Inom den svenska högskolan förbereds också förändringar, men det är långt ifrån klart vad dessa förändringar kommer att leda till. Från ut-bildningsdepartementet har ett förslag som täcker delar av den högre utbildningen kommit. Det förslaget har just re-missbehandlats, men slutsatserna från denna behandling är ännu inte klara. Förslaget innebär att den högre utbildningen indelas i tre nivåer, helt i samklang med Bolognadeklarationen. Här verkar dock ambitionen att harmonisera med övriga Europa ta slut. Detta är beklagligt, i synnerhet för de svenska studenter som hoppas kunna tillgodoräkna sig sin utbildning i andra länder.
I den svenska universitetsutbildningen finns idag dels yrkesexamina (till exempel civilingenjör och läkare), dels ett antal så kallade generella examina. De senare kan erhållas av den som uppfyller vissa specificerade krav på fördjupning inom ett huvudämne. Efter tre års högskolestudier, eller 120 poäng, kan kandidatexamen erhållas. Efter ytterligare ett års studier, det vill säga vid sammanlagt 160 uppnådda poäng, uppnås magisterexamen, förutsatt att krav på ytterligare fördjupning på högre nivå är uppfyllda. Med ett sådant system för högre utbildning kan man tycka att det vore lätt att harmonisera med övriga Europa, inte till ett system som börjar med 3–5, men väl med 3–4.
NYLIGEN GENOMFÖRDES dock en förändring i det svenska utbildningssystemet vilken innebär att magisterutbildning kan leda till två olika examina. En av dessa kallas ma-gisterexamen med ämnesdjup, vilket motsvarar den som tidigare funnits, medan en ny examen infördes med benämningen magisterexamen med ämnesbredd. Utbildningarna som leder till den senare examen har en annan karaktär än den traditionella och innebär att den studerande breddar sig till nya områden. Det kan till exempel vara en ingenjör som behöver utbilda sig i ekonomi eller en sjuksköterska som behöver datakunskaper. Det säger sig själv att ingenjören har andra förkunskaper i ekonomi än den som studerat till kandidatnivå i ekonomi och ingenjörens magisterstudier i ekonomi måste nödvändigtvis ligga på en annan nivå än ekonomkandidatens. Detta är dock i sig inte något bekymmer så länge den examen som erhålls deklarerar innehållet i examen. Och detta är fallet med de två typerna av magisterexamina som finns idag.
VAD UTBILDNINGSDEPRTEMENTET nu föreslår är att de två magisterexamina ska slås samman till en. Och den nya magisterutbildningen ska utgöra den andra, avancerade, nivån i det nya utbildningssystemet, oavsett vilken som är den verkliga nivån på studierna. Nationalencyklopediens beskrivning av ordet
avancerad är: ”långt driven svårighetsgrad och därför kräver stor skicklighet”. Enligt all vedertagen praxis borde den avancerade nivån vara ett kvalitativt mått och inte ett kvantitativt. När man läser dessa delar av utredningens förslag kan man inte undvika en förnimmelse av Orwellskt nyspråk (”okunskap är styrka”).
Man vill nu alltså paketera allehanda utbildningar i ett magisterpaket och hoppas att de därmed uppfyller kraven på avancerade utbildningar. Men snus är snus om än i gyllene dosor. Vad man dessutom föreslår är att de krav som nu finns på fördjupning slopas, både på kandidat- och magisternivån. Vidare att kravet att en nivå ska vara avslutad innan tillträde ges till nästa inte behöver vara uppfyllt. Vidare att det ska vara möjligt att hoppa direkt från den första nivån till den tredje, som är forskarutbild-ningsnivån. Allt detta är klart i strid med formuleringarna i Bolognadeklarationen och, vad är än värre, i strid med de kvalitetskrav som bör ställas på högre utbildning. Trots detta hävdar utredningen, med argumentering som igen för tankarna till Orwellskt nyspråk, att förslaget står i samklang med Bolognadek-larationen.
FÖRSLAGET TILL ny utbildningsstruktur för den svenska högskolan är djupt oroande. Det innebär att de kriterier som idag finns för kvalitetssäkring slopas. Utbildningens längd och inte dess innehåll blir enligt förslaget avgörande för vilken examen som er-hålls. Detta kommer att få konsekvenser på nivån på den högre utbildningen i landet. Det kommer att innebära att svenska studenter kan få svårigheter att tillgodoräkna sin utbildning utomlands och attraktionskraften hos svenska högskolor för utländska studenter kan minska. Men den allvarligaste konsekvensen är att Sveriges position som kunskapsnation på sikt hotas.
Idag är svenska studenter välkomna utomlands och vi har en strid ström av utländs-ka studenter som kommer till Sverige för att studera på
avancerad nivå. Detta gagnar den egna personliga utvecklingen liksom den europeiska gemenskapen. Det är bara att hoppas att Sveriges forsk-ningsuniversitet i sina remissvar kraftigt tagit avstånd från förslaget och att det slutbetänkande som väntas i december utformas så att utbildning på avancerad nivå fortfarande är avancerad. Utbildningsdepar-tementets ”track-record” när det gäller att värna kvalitet inom utbildning och forskning inger dock inte särskilt stora förhoppningar.
CHRISTINA MOBERG,
PROFESSOR I ORGANISK KEMI, KTH
HENRIK ALFREDSSON,
PROFESSOR I STRÖMNINGSFYSIK, KTH
