Inom svenska universitet och högskolor finns det många som arbetar för att miljöfrågor och ekologiskt tänkande ska integreras i all utbildning.
Miljöfrågor är inte något som bara rör naturvetare, de angår också jurister, maskiningenjörer, socionomer och dataprogrammerare, anser de.
Det är inte en ideologisk fråga. Det är en ödesfråga, sa Carl Folke, professor i naturresurshushållning och föreståndare vid Centrum för naturresurs- och miljöforskning (CNM) vid Stockholms universitet, under en konferens om ”Hållbar högre utveckling” i Geovetenskapens hus.
– De senaste hundra åren har vi trott att naturen förlåter oss. Den tiden är förbi. Vi kan inte längre anta att allt reparerar sig om vi slutar att göra det vi gjort. Vi har en enda planet som vi aktivt måste förvalta. Vi måste sluta att låtsas att det är en självreparation på gång, sa han.
Undervisning om vad vi gör med vår biosfär måste genomsyra alla utbild-ningslinjer.
CNM stod som arrangör av konferensen tillsammans med bland andra Svenska Ekodemiker, ett nätverk som binder samman miljömedvetna studenter vid 40 universitet och högskolor.
Ändra högskolelagen?
Måste högskolelagen ändras för att man ska få in miljöfrågorna i all undervisning? frågade Carl Lindberg, biträdande statssekreterare på utbildningsdepartementet, och svarade själv:
– Det är inte orimligt att tänka sig.
Utbildningsdepartementet kom in i miljöarbetet i samband med Östersjösamarbetet. En rapport hösten 1999 pekade entydigt på att det behövdes mer av utbildningsinsatser, utbildningsminist-rarna blev således lika viktiga som miljöministrarna för vårt innanhav.
I ”Agenda 21 för utbildning för hållbar utveckling i Östersjöområdet”, som utbildningsministrarna antog på Haga slott i fjol, poängteras mycket starkt att miljön ska in i utbildningssystemet. Agendan är dock inte statsrättsligt bindande, utan kan ses som en stark rekommendation.
Centrala direktiv som inskränker den akademiska friheten är inte precis populära. Men hittills har det varit tunnsått med egna initiativ från utbildare, inte bara i Sverige.
– Inte i någon del av världen har utbildare själva tagit ansvar för frågorna, sa Lindberg.
– Initiativen har alltid kommit utifrån.
Tryck utifrån behövs
Även Carl Folke ansåg att det behövs ett tryck utifrån för att få högskolevärlden att tänka nytt.
– Jag tror inte att universitetsvärlden har den mekanism som gör att den förnyar sig, sa han.
– Det är möjligt att regeringen måste tala om för universitet och högskolor att de ska vara öppna för hållbar utveckling. Men då är det viktigt att man får hög-skoleledningarna med, underströk Håkan Forsberg, chef för utredningsavdelningen på högskoleverket.
– Risken är annars att den hållbara utvecklingen hamnar i samma position som jämställdhetsfrågorna, i en Friggebod någonstans utanför.
Mera bredd
Högskoleverket självt ska efter sommaren starta ett forum med 15–20 personer som ska diskutera hållbar utveckling, avslöjade han. Idén är ny och ännu omogen. Men diskussionerna ska dokumenteras och spridas och förhoppningen är att man ska hitta ett antal ”ambassadörer” på universiteten som kan inspirera till ett annorlunda tänkande.
Mera bredd i utbildningen efterlystes även av de två representanter från näringslivet som deltog.
– Någon som hört talas om Hallandsåsen? undrade Staffan Söderblom från Skanska med ett snett leende, och berättade om det gigantiska utbildningsprogram som företaget satte i gång med efter katastrofen när man insåg att ingenjörer inte kunde allt.
Själv har Söderblom akademiska examina i biologi och naturkunskap samt humanekologi som bas för sitt arbete hos Skanska Teknik AB.
Stöpta i samma form
Magnus Enell, koncernchef för hållbar utveckling inom ITT-Flygt, sa att alltför många av de som söker jobb hos Flygt är stöpta i samma form. Ändå anställer Flygt hellre ingenjörer än naturvetare/samhällsvetare.
– Varför? Jo, för att det är lättare att lära en ingenjör miljö, än att lära natur- eller samhällsvetare teknik och ekonomi, sa han.
Agnes Nobel, docent i pedagogik vid högskolan i Gävle, talade om humanioras roll och om ungdomar som är intresserade, men inte vågar söka sig till tvärvetenskapliga utbildningar av rädsla för att inte få jobb.
– Hela forskningssystemet är inriktat på att vi ska bli specialister, sa hon.
– Ju högre utbildade, dess mer avgränsade.
Viss optimism
Carl Folke avslutade sitt anförande med viss optimism. Klimatförändringar-na har exponerat problemen utanför forskarvärlden. Många har kommit till insikt om att vi står inför en ren över-levnadsfråga.
– En mental revolution i rätt riktning pågår nu, sa han.
KERSTIN KÅLL
