När en grupp spårar ur kan det bero på grupptänkande. Under vissa förutsättningar stänger medlemmarna av all information utifrån och håller envist fast vid en orimlig handlingslinje.
Avgörande för om fenomenet kan uppstå är att deltagarna tycker det är väsentligt för dem att tillhöra gruppen och kunna fortsätta göra det, oavsett vilka motiven är.
Om gruppen hamnar i en påfrestande situation gäller det att bevara enighe- ten. Medlemmarna vänder sig till gruppen för hjälp att hantera svårigheterna. De måste snabbt komma överens om ett handlingssätt. Skulle de bli oense försvinner det stöd man anser sig behöva i form av gruppen. För att bevara sammanhållningen kan de avskärma sig från all information från omvärlden.
Utlösande kan vara något som stressar gruppen, kanske ett externt hot som risk för neddragningar eller att gruppen ska upplösas. Faran behöver inte heller vara reell. Det kan också vara hot inifrån, exempelvis att de inte klarade den förra uppgiften särskilt bra. Eller en pressad situation där de måste välja mellan flera alternativ och har svåra beslut att fatta under tidspress. De upplevda hoten kan göra gruppen sammansvetsad och grupptänkandet kan uppstå.
Saknas tydliga metoder
Men grupper kan naturligtvis vara irrationella utan att det är frågan om grupptänkande. Förutsättningar för att det ska uppstå är också att det saknas tydliga metoder och normer för att granska sitt arbete och de förslag man överväger. Gruppen tar till sig den första idén som dyker upp och inga andra alternativ prövas eller diskuteras innan de bestämmer sig för handlingsväg. Det finns även brister i hur gruppen är organiserad. Ledarskapet är inte opartiskt och alla har inte samma möjligheter att komma till tals. Hur de gjort i tidigare situationer avgör hur verksamheten ska fortsätta.
Hur gruppen fungerar
– Man kan spekulera i om Palmegruppens sätt att arbeta, att följa bara kurdspåret, berodde på grupptänkande. Men för att veta om det verkligen var så måste man veta mer om hur gruppen fungerade, säger Michael Rosander, forskare vid Linköpings universitet, som disputerade i januari.
I sin avhandling ”Groupthink. An inquiry into the vicissitudes of regressive group processes” har han studerat några vanliga personalgrupper som lärarlag, vårdlag och poliser.
– Om man kan identifiera hur en grupp bemöter och hanterar information är man fenomenet på spåren. När icke-reflekterande och slutna grupper hamnar i en utsatt situation kan grupptänkande uppstå.
Tidigare forskning har undersökt grupptänkande i självgoda grupper, som staben runt amerikanska presidenter.
– Min forskning bidrar också med att visa att uppgivenhet kan bli följden av grupptänkande. Men det blir samma resultat i båda fallen. Gruppen bygger sina beslut på den värld man skapat, en verklighet som inte är korrekt.
Skärmar av information
Både uppblåsta och uppgivna grupper skärmar av sig från information utifrån, men de har olika bevekelsegrunder. Skillnaden är hur de ser sig själva i relation till omvärlden.
Den uppblåsta gruppen uppfattar omvärlden som svag. Omgivningen har inte satt sig in i problemet och därför förstår den inte. Den starka gruppen ger sin ledare kraftfullt stöd.
En resignerad grupp ser sig själva som svaga och omvärlden som stark. De låter ledaren hantera allt ensam. Uppgivenheten kan också leda till icke-beslut.
Grupptänkande går att förebygga genom metoder för att ta emot och hantera information öppet. Då bygger inte medlemmarna sitt handlande på föreställningar om vad de andra tänker och tycker.
– Det bästa är om det finns inbyggt i gruppen att man får kritisera och ifrågasätta, säger
Michael Rosander.
Ju mer slutna grupper desto större risk. Därför är det viktigt med möjligheter till insyn och kontroll och tydliga protokoll eller annan dokumentation.
Valt den bästa vägen
Kanske var korruptionsskandalen i Motala, där politiker och tjänstemän använde skattepengar till resor och nöjen, ett resultat av grupptänkande. Också när bubblan brustit kunde de inblandade inte inse att de gjort något fel utan var fullständigt övertygade om att de valt den bästa vägen.
– Vi vet inte vad som egentligen hände eller hur de resonerade och tänkte, men där finns tecken på grupptänkande. Gruppen kunde arbeta väldigt isolerat och inga protokoll skrevs.
Ser inte brister
Detta är kärnan i grupptänkandet: Deltagarna är övertygade om att idén är förträfflig trots att all annan information talar emot. De ser varken brister i sitt handlande eller att det kan finnas alternativ till det. Det handlar alltså inte om ja-sägare som ser felen utan att kunna säga emot, utan om en grupp personer som alla är övertygade om att de handlar rätt.
Oftast finns inga varningssignaler före, resultatet av grupptänkandet märks först efteråt. Om någon i gruppen försöker protestera är det risk att denne själv blir hotet och utsätts för starka påtryckningar eller blir utfryst.
ANNIKA GRANSTEDT
