Visst söker universitetslärarna nya utmaningar! Det visar den rörlighetsstudie som Carina Lund, doktorand i sociologi vid Växjö universitet, gjort tillsammans med professor Bengt Abrahamsson. Hela 44 procent av respondenterna uppger att de har tjänstgjort vid annat lärosäte under längre tid.
Den externa rörligheten ökar med antalet tjänstgöringsår.
– Det förklarar varför adjunkterna uppvisar den lägsta rörligheten, menar Carina Lund.
– De har ju den kortaste tjänstgöringstiden, eftersom adjunktstjänsten är en ingångsbefattning. Jag har däremot inte kartlagt sambandet mellan ålder och rörlighet men hoppas kunna göra det i en senare undersökning.
1996 gjordes en rörlighetsstudie på Högskoleverkets initiativ (högskolelärare-utredningen). Den låg till grund för befordringsreformen 1999 och fokuserade enbart på lärare med doktorsexamen. Studien visade att cirka 75 procent av lärarna förblivit det lärosäte troget, där de en gång disputerat.
– I vår studie har vi valt ett annat upplägg och utgått från respondenternas egna uppgifter om tidigare tjänstgöring vid annat lärosäte, oavsett befattning, berättar Carina Lund.
– Det kan vara allt från forskarassistent till professor. Vår studie – ”Karriär genom befordran och rekrytering” – visar på en betydligt större rörlighet än den undersökning som gjordes 1996. 44 procent av dem som svarat på enkäten har tjänstgjort vid minst ett annat lärosäte under längre tid, merparten i mer än ett år. Professorerna är rörligast. Bland dessa har 67 procent varit anställda vid minst ett lärosäte, utöver det, där man arbetade när studien gjordes. Motsvarande siffra för lektorer och adjunkter är 49, respektive 26 procent. Respondenterna, totalt 546 personer, har valts utifrån fakultet och kön och innefattar adjunkter, lektorer och professorer vid Stockholms universitet, Mälardalens högskola, Högskolan på Gotland, Karlstads universitet och Högskolan i Kalmar. Samtliga respondenter har samhällsvetenskaplig inriktning.
– Svarsfrekvensen var 63 procent och 58 procent hade doktorsexamen, berättar Carina Lund.
– Det är acceptabelt men jag hade hoppats få ännu fler svar. Professorerna hade den högsta svarsfrekvensen med 67 procent. 66 procent av lektorerna svarade på enkäten, medan bara 58 procent av adjunkterna gjorde det.
– Det är viktigt att regeringen skapar incitament för att öka rörligheten, säger Carina Lund. Det tycker jag inte att befordringsreformen gör eftersom man kan bli befordrad till lektor och professor på det egna lärosätet. Självklart måste lärarna själva också vilja byta lärosäte och se till att förbättra sina kvalifikationer. Satsningen på gästlärarbefattningar ökar knappast rörligheten. Sådana har ju funnits länge.
Befrämjar kvaliteten
Rörligheten kan befrämja kvaliteten inom forskningen och undervisningen och bidra till ökad mångfald.
– Det betyder inte att det är misskrediterande att sitta länge på sin stol, menar Carina Lund. Du kan ju ändå bygga ett bra internationellt nätverk bland forskarkollegor och delta i konferenser världen över. Det är också en form av rörlighet.
Regeringens mål att fördubbla antalet professorer inom en femårsperiod är på väg att infrias, tack vare be-fordringsreformen. Det är framförallt männen som söker befordran. Men de kvinnor som gör det har lika goda chanser att befordras som sina manliga kollegor, visar studien.
– Regeringen har uppställt mål för antalet kvinnliga professorer på varje lärosäte, säger Carina Lund.
– Ökningen har dock varit marginell och det oklart i vilken mån befordringsreformen påverkat den.
Studien visar att antalet disputerade adjunkter minskat sedan 1999 och att få adjunkter utan doktorsexamen har befordrats. De flesta befordrade professorer har kvar sina tidigare arbetsuppgifter – relationen mellan forskning och undervisning är oförändrad – och löneökningen blygsam.
– Om målet med reformen var att öka antalet professorer med möjlighet till fakultetsfinansierad forskning inom ramen för sin tjänst, så har den misslyckats i detta avseende, menar Carina Lund.
–Det beror sannolikt på lärosätenas ansträngda ekonomi, på grund av urholkade statsanslag per student samt minskade fakultetsanslag under nittiotalet. Ovanpå detta kommer så en ofinansierad befordringsreform. I mångt och mycket är befordringsreformen därför bara en titelreform. Det är tveksamt om den kommer att kunna hålla kvar begåvade forskare inom akademin. I Norge har man lagt fast att befordrade professorer ska ha samma lön som professorer, utsedda i konkurrens, detta utan att staten tillskjutit extra medel för reformen.
Större värde
De pedagogiska kvaliteterna tillmäts större värde än innan reformen och kraven på vetenskapliga meriter är jämförbara med dem man ställer på professorer som utsetts i konkurrens, visar studien. Men brister i det ena avseendet kan inte kompenseras med förtjänster inom det andra.
– Vi har studerat ett antal överklagandeärenden och inte funnit att kompetenskraven är lägre för en befordrad professor, jämfört med ett traditionellt ansökningsförfarande, berättar Carina Lund.
– Det kan faktiskt vara tvärtom ibland. Det faktum att den pedagogiska erfarenheten tillmäts större värde borde också öka adjunkternas möjlighet att befordras till lektorer, på grund av särskilt visad pedagogisk skicklighet. Adjunkternas vardag är ju väldigt undervisningsintensiv. Denna form av befordran till lektor utan doktorsexamen är dock sällan förekommande.
”Karriär genom befordran och rekrytering” (2003:3 R) avslutar Högskoleverkets utvärdering av befordringsreformen som påbörjades år 2000. Rörlighetsstudien ingår i en större enkätundersökning som Carina Lund använder i sin doktorsavhandling om de akademiska yrkenas professionalisering.
CLAES-GÖRAN HANBERG
