Det finns stundtals goda skäl att kritisera och ifrågasätta klokheten i de beslut som regering, riksdag och andra överordnade myndigheter fattar – eller inte fattar – i angelägenheter som berör högre utbildning och forskning.
Men det finns likaledes skäl att också slå ned på åtgärder som beslutas ute i verksamheten vid institutioner och liknande arbetsplatser, där forskningen och undervisningen utförs.
Ett exempel på detta är den behandling som vissa doktorander eller blivande doktorander utsätts för på sina ställen. Normalt ska som bekant forskarutbildning bedrivas på heltid, och doktoranderna ska för den skull också anställas på heltid. Numera är det dock möjligt för en doktorand att begära att bli anställd på deltid, dock lägst 50 procent av heltid.
NÄR FÖRSLAGET KOM om att öppna för denna möjlighet var SULF avvisande med tanke på risken för missbruk av doktorandanställningar på halvtid. Vår linje var att antagning alltid skulle ske på heltid och att doktoranden därpå kunde begära tjänstledighet i lämplig omfattning. På detta sätt skulle en ökad press mot en utsatt grupp kunna undvikas.
Det fanns dock ett väl motiverat behov av förändringen inom bland annat vissa delar av det medicinska området. Regeringens lösning blev att införa halvtidsantagningen som en tidsbegränsad försöksverksamhet, vilken skulle utvärderas efter en viss tid.
Regeringen har nu givit Högskoleverket i uppdrag att göra denna uppföljning, vilket är bra. Både SULF och andra SACO-förbund har nämligen blivit kontaktade av desperata medlemmar som redogör för hur de i tämligen bryska ordalag har tillhållits att skriva på en begäran om nedsättning av omfattningen av forskarstudierna, och detta utan att doktoranden har någon som helst önskan om detta.
Ett sådant agerande mot doktorander är inte godtagbart, och det förtjänar att brännmärkas av alla som har ansvar för forskarutbildningen. Det röjer ett förakt för de spelregler som kringgärdar forskarstudier, en ringaktning av individernas integritet och ett oblygt utnyttjande av individer som är i underläge. Dessutom kan man fråga sig om agerandet ens är klokt utifrån institutionens egna långsiktiga intressen. Det borde vara ett etablerat faktum att forskarutbildning i de flesta fall bedrivs mest effektivt om den bedrivs koncentrerat av doktorander som har en heltidsanställning.
ÄN SÅ LÄNGE tycks denna negativa utveckling under någorlunda kontroll, men vi rör oss i en gråzon, så helt säker kan man inte vara. Givetvis finns det människor som man kan tubba att godta nästan hur usla villkor som helst, och många av dem kan säkerligen också visa sig bli framgångsrika forskare. Men jagar alltid hungriga vargar bäst? Och vilket urval får man – de som kan välja andra köttgrytor söker sig sannolikt dit.
Vi vet att konkurrensen om arbetskraften kommer att hårdna framöver. Rapporterna från institutioner som inte klarar av att rekrytera doktorander ens till heltidsanställningar som doktorand har ökat starkt de senaste åren.
VI BEHÖVER INTE FLER inslag av simpel socialdarwinism. Däremot behövs ett ökande ansvarstagande på alla nivåer för en intern kvalitetskultur som omfattar tillvaratagande och utveckling av ”human resources”. Och där ligger ett stort ansvar på lärosätenas basenheter, ett uppdrag som ingen annan än de kan fullgöra.
GÖRAN BLOMQVIST
