Sverige är ett av världens mest jämställda länder och ändå är universitetsvärlden segregerad både horisontellt och vertikalt. Det är vardagens alla subtila och dolda mekanismer som upprätthåller diskrimineringen.
– Det är inte politiskt korrekt att säga att kvinnor är sämre forskare, säger Paula Mählck. Andra mer vardagliga metoder används för att hålla tillbaka kvinnor.
Det finns en vanlig förklaringsmodell till ojämlikheten: kvinnor väljer annorlunda. Vid första anblicken är det inte kränkande, för vem vill vara en kall och hård forskare. Ett av huvudargumenten är att kvinnor föder barn.
– Men det är ett sätt att reproducera könsdiskriminering inom jämställdhets-diskursen. Vi måste se att detta är något som ingår i universitetets struktur och att det inte är individuella val.
Inga förändringar
Strukturerna reproduceras genom sättet vi talar om och förstår bristen på jämställdhet och hur vi förhåller oss till den. Så länge könsdiskriminering görs till individens problem sker inga förändringar.
Eftersom ett av måtten på framgång är att bli publicerad och citerad har det stor betydelse att bli inbjuden att delta i författarnätverk. Det visar också om man är synlig på institutionen och ger möjlighet att synas i forskarsamhället.
Paula Mählck, som är forskningssekreterare på SIDA, har i sin avhandling i sociologi gjort nätverks- och citatanalyser och djupintervjuat forskare. Djup-intervjuernas syfte var främst att kartlägga karriärvägarna men också kränkningar och särbehandling.
Hon valde institutioner med jämn könsfördelning och aktivt reviderade jämställdhetsplaner för sin undersökning. Resultaten visade ingen skillnad mellan olika orter och ämnen eller mellan yngre och äldre forskare.
– Jag ville inte välja extremfall för då kan resultaten förklaras bort just med att de är extrema.
Paula Mählck uteslöt också rena trakasserier och öppen diskriminering för då finns formella regelverk och social kontroll där alla är överens om att det är oacceptabelt.
Negativ särbehandling
I intervjuerna tog många kvinnor upp att de upplevt negativ särbehandling. Men det kom inte fram som svar på direkta frågor utan mer indirekt. Paula Mählck menar att det är alltför skamligt att uppleva könsdiskriminering eftersom den officiellt inte finns. Det är också en rädsla att betraktas som ett problem, som ett offer.
– Det är svårt att erkänna att det är vanligt. Det utmanar också männen som måste ställa sig frågan: har jag verkligen bättre meriter, är det därför jag har
lyckats?
Svårt uttrycka tvivel
På universitet och högskolor ska kunskaper vara objektiva och könsneutrala, så att påtala könsdiskriminering innebär också att ifrågasätta själva organisationen. På lärosätena kan det vara speciellt svårt att uttrycka tvivel eftersom de i
högre grad än andra organisationer förväntas stå för objektivitet och neutralitet. Kunskapsproduktionen är en del av forskningsresultaten. Att resultaten kan kontrolleras innebär inte att hela processen är kontrollerbar.
Både män och kvinnor var medvetna om att männen blir mer uppmuntrade och sedda, exempelvis genom att handledaren uppmanade dem att söka stipendier.
Den dolda särbehandlingen som pågår hela tiden får avgörande effekt och därför är den så intressant att lyfta fram. Kvinnor finns i större utsträckning i institutionernas periferi och deras forskning är ofta lägre värderad.
Det är subtila signaler som avgör hur karriären blir. Vem är det som osynliggörs, utesluts och avbryts hela tiden och vem bjuds in att delta i olika sammanhang.
Informell struktur
Genom att undersöka samförfattarskap och vad som är centrum och periferi på en institution kartlade Paula Mählck forskarnas status både vetenskapligt och socialt. Författarskapsnätverk har också en informell struktur. Sociala relationer och kontakter i en lång kedja föregår skrivandet. Forskarkarriären byggs upp redan under doktorandtiden. De framtida möjligheterna beror mycket på om handledaren är inflytelserik eller inte.
– Det är för enkelt att bara titta på könsrepresentationen, för det handlar också om tillgång till makt.
De som har bra relationer till personer med makt och som är knutna till starka områden har bättre utgångsläge.
Det finns färre kvinnor i maktposition men en kvinnlig professor stödjer inte automatiskt andra kvinnor. Det är lättare att stödja samma personer som alla andra. Annars krävs en medveten strategi och en vilja till förändring, enligt avhandlingen.
Inte alls jämställt
Paula Mählck menar att det krävs genomgripande förändringar i strukturerna och hoppas att avhandlingen ska kunna bidra genom att synliggöra att det inte alls är jämställt i universitetsvärlden och lyfta fram några av orsakerna.
– En levande diskussion behövs hela året, inte bara för att revidera jämställdhetsplanen.
Brist på jämställdhet handlar mycket om vem som är synlig eller osynliggörs. Det handlar också om seminarierna, vem som blir avbruten, vem man nickar instämmande till och vem som blir återupprepad för bekräftelse. Det är inte ovanligt att kvinnliga forskare beskrivs på ett nedlåtande sätt medan männen generellt beskrivs mer berömmande. Män blir oftare uppmuntrade att söka pengar och ingår i forskningsgrupper som har högre status, enligt Paula Mählck.
Och det handlar också om tillgången till information och makt. De formella strukturerna, som institutionsstyrelsen, har en officiell dagordning men det är inte alltid där de viktiga diskussionerna förs. Många beslut är redan är fattade och frågorna är färdigdiskuterade när de kommer upp i styrelsen.
Tillgången till information handlar då om vem som bjuds in till de informella diskussionerna. Den som är inbjuden till dessa samtal reflekterar inte över detta och urvalet kan vara både omedvetet och medvetet, enligt Paula Mählck.
ANNIKA GRANSTEDT
