Två månaders utlandsvistelse för en svensk väger tyngre än 20 års utlandserfarenhet för en invandrare. Det här märkliga synsättet härskar över stora delar av den svenska arbetsmarknaden och inte minst över våra högskolor och universitet. Därför är det inte så konstigt att internationaliseringen av den högre utbildningen går väldigt trögt – trots diverse satsningar.
I Universitetsläraren nr 5 ägnades stort utrymme åt vikten av internationellt lärarutbyte. De ansvariga beklagar att intresset för lärarutbytet är svagt och det här betraktas som ett allvarligt hinder i internationalisering av den hög-re utbildningen. Det verkar finnas en samstämmighet om att vi har mycket att lära oss av vår omvärld. Och det satsas miljontals kronor årligen för att finansiera och underlätta lärar- och studentutbyte. Det är bra men jag begriper inte varför man är så besatt av att absolut gå över ån efter vatten.
IDAG FINNS DET HUNDRATALS lärare och forskare inom den högre utbildningen som har utländsk bakgrund. Varför tar man inte tillvara vår internationella kompetens? Vår internationella bakgrund – framför allt för de som kommer från u-länder – har snarare varit en nackdel för oss vid anställning, lönesättning och inte minst i vår karriärutveckling.
För att utöka utbytet med u-länderna beslutade regeringen för tre år sedan att starta programmet Linnaeus-Palme. Syftet är bland annat att öka kunskaperna i Sverige om utvecklingsländerna, enligt utbildningsminister Thomas Östros. Jag stöder helhjärtat utbildningsministerns goda intentioner och internationaliseringens ädla avsikter. Men en svensk – efter några månaders vistelse i ett visst land – kan knappast bli en bättre ambassadör för det landet än den invandrare som har tillbringat halva sitt liv där.
Jag är absolut positiv till Linnaeus-Palme och andra utbytesprogram. Utbyteslärarnas internationella kompetens är naturligtvis värdefull och bör tillvaratas men den inhemska kompetensen är inte av mindre värde. Studenter och lärare med invandrarbakgrund är en värdefull resurs som i högsta grad kan bidra till internationalisering av högskolemiljön. Exempel på lämpliga aktiviteter kan vara föreläsningar, kulturaftnar eller kurser i kulturmöte och interkulturell kommunikation.
SÅ LÄNGE internationaliseringsarbetet mäts i antal lärarutbyte fortsätter märkliga saker att inträffa. Ett intressant exempel fanns att läsa i Universitetsläraren nr 5. I en artikel under rubriken ”Utbyte ökar förståelse för andra människor” lyfts spanjorskan Alicia Milland fram som ett gott föredöme. Hon, som är lärare i spanska vid högskolan i Skövde, har nämligen varit gästlärare vid flera universitet i Spanien. Det här är ett tydligt exempel på den enorma ineffektivitet som präglar internationaliseringsarbetet på våra högskolor och universitet – runt om i Sverige.
Alicia är ju knappast i något akut behov av att öka sin förståelse för spanjorer. Hon, med sin internationella bakgrund, besitter en fantastisk kompetens. Istället för att åka till Spanien borde hon stanna kvar i Skövde och öka sina kollegors och studenters förståelse för andra kulturer. Hon och alla andra högskolelärare med internationell bakgrund kan spela en cent-ral roll i en verklig internationalisering av den högre utbildningen i Sverige. Det är hög tid att vi fokuserar på ”internationalisering på hemmaplan”.
Jag vill avslutningsvis be utbildningsministern att ge en rimlig förklaring till varför han så gärna propagerar för diverse utbytesprogram men inte för att ta vara på den internationella kompetens som finns på hemmaplan. Anser inte utbildningsministern att allt tal om mångfald knappast kan tas på allvar om vi inte tar vara på den mångfald som finns i vår närmiljö? Varför vill utbildningsministern att vi skall gå över ån efter vatten? Anser inte utbildningsministern att detta skickar fel signaler till många invandrare och bidrar till deras utanförskap.
MOHSEN HAKIM,
UPPSAGD LEKTOR VID MÄLARDALENS HÖGSKOLA