Det är svårt att vara handledare för doktorander.
Det fastslår Åsa Bergenheim som undersökt saken. Hon är docent i idéhistoria och professor i pedagogiskt arbete vid fakulteten för lärarutbildning vid Umeå universitet. Hon var en av plenarföreläsarna på Högskoleverkets kvalitets-konferens på Malmö högskola i slutet av mars.
Ärlighet, självkännedom, empati, reflektion, flexibilitet, strategiskt tänkande och struktur, samt ödmjukhet.
Det är några av kraven som ställs på handledaren.
– Det behövs utbildning, konstaterar Åsa Bergenheim som själv sedan några år leder en kurs för forskarhandledare i Umeå.
Fascinerande och förvånande
Kursen är på två veckor och hittills har drygt 200 forskarhandledare gått kursen vilket är cirka en fjärdedel av universitets forskarhandledare.
– Mötet med kursdeltagarna har varit fascinerande, förvånande och utmanande och gett en känsla av att den nya forskarutbildningen står och faller med hand-ledningens kvalitet, säger Åsa Bergen-heim.
Hon intervjuade för några år sedan ett 30-tal forskarhandledare om deras syn på handledningen och deras upplevelse av att vara handledare. Undersökningen
publicerades 2001.
Oerhörda skillnader
Det första som slog henne var den oerhörda skillnaden i villkor som handledar-na arbetade under.
– Då talar jag inte om skillnader som ämnets karaktär och forskningsmetoder. Jag talar om strukturer och principer, finansiering, institutionstjänstgöring och annat som ger tydlighet och skapar trygghet för både handledaren och dokto-randen.
Åsa Bergenheim tycker i grunden att skillnaderna är obegripliga.
Spannet går från institutioner med ett medvetet arbete för att göra handledningen till en angelägenhet för alla forskare och lärare på institutionen, ett kollektiv med ett gemensamt ansvar för doktoranderna, till institutionen där enbart en professor formellt står för handledningen och andra gör jobbet utan ansvar.
Mycket gemensamt
Forskarhandlarna har i stort sett mycket gemensamt; en känsla av ensamhet, ingen att prata med om sina problem, osäkerheten om vad handledningen är, vad krävs, vem har ansvaret, vad göra och inte göra, var drar man gränsen mellan privat och professionellt och så vidare.
– Man kan vara handledare i år efter år utan att någon säger något. Speciellt om det blir problem så blir det mycket ensamt. Bristen på samtal är ofta påtaglig.
Vad går allt ut på? Vad är syftet med handledningen?
– Man skulle kunna tro att handledarna här skulle ha en gemensam uppfattning, säger Åsa Bergenheim.
Ingalunda. Åsikterna går brett isär i hennes undersökning. Någon tycker att det handlar om att få fram en bra avhandling på fastställd tid, alltså fyra år. Andra talar om att det handlar om att utveckla en kompetens. Åter andra tycker att det centrala är den forskning som presteras.
Samarbete mellan handledare är ovanligt. Man kan diskutera doktoranderna men inte handledningen. På institutionerna finns oftast inget forum för samtal, bristen på samtal är påtaglig.
Arbetsklimatet har stor betydelse
Arbetsklimatet på institutionen har en stor betydelse, menar Åsa Bergenheim. Är arbetsklimatet bra, prestigelöst och kollegialt, kan en diskussion börja. Få har uppenbarligen det arbetsklimatet. De flesta i hennes undersökning anser tvärtom att det skulle vara alltför självutlämnande att ta upp sina handledarproblem med andra handledare. Det skulle vara som att lägga upp sig ” med blottad buk”.
Relationen mellan handledaren och dokto-randen är också ett svårt kapitel. De flesta vill ha en professionell relation till doktoranden, men någon enighet om vad det är finns inte. Det finns också en gråzon mellan det privata och det professionella som är svår att definiera. De flesta vet inte riktigt hur de ska förhålla sig. Att komma för nära doktoranden kan ge problem när man ska vara en auktoritet och kritisera. Att hålla för stort avstånd ger andra problem.
– Man ska inte heller glömma att det är en maktrelation, säger Åsa Bergenheim.
– Även om man kan ställa många krav på doktoranden så är det alltid ytterst handledaren som har ansvaret och makten.
Ingen lätt sak
Åsa Bergenheim försöker beskriva det ideala förhållandet. Handledaren ska ha både ett ”varmt och ett kallt öga”.
Det är alltså ingen lätt sak att vara handledare. Det kräver mycket. Det behövs samtal, systematisk reflektion och en prövande hållning.
Åsa Bergenheim tog sin utgångspunkt i föredraget i Sokrates. Kanske var han den förste handledaren? Han gav inga svar utan ställde frågor som tvingade fram reflektion som ledde till samtal och frigjorde kunskap. Sokrates kallade sin metod ”majeutik”– förlossningskonst.
Jan-Erik Nylund från SLU, som satt i publiken, tyckte under föredraget att man i utbildningen av handledarna måste trycka på personlighetsutvecklingen och bildningen.
Kräver utbildning och kunskap
Forskarhandledning kräver utbildning och kunskap, det var alla överens om. För det krävs resurser till institutionerna, anser Åsa Bergen-heim.
Trots alla bekymmer och svårigheter, som en handledare har, så visar hennes undersökning från Umeå universitet även en glädjande sak:
Det är ju så roligt och givande att vara handledare, tycker de flesta.
JAN THORSSON
