Det är turbulent på en rad högskolor och universitet nu. Anledningen är att många rektorer slutar eller byter jobb. Högskoleverkets chef Sigbrit Franke är bekymrad:
– Jag är ingalunda emot förnyelse men om rektor slutar för tidigt kan det bli problem, säger hon.
Problemen kan till exempel bestå i att nyligen fastlagda planer och strategier måste ändras med en ny rektor.
Sigbrit Franke ser helst att en högskole- eller universitetsrektor sitter minst en period, alltså sex år. Idealet är 8–9 år för att få en organisation att fungera och sätta sig, tycker hon. Det måste finnas en kontinuitet i utvecklingen.
Följande rektorer slutar i år:
• Bo Samuelsson på Göteborgs universitet slutar den 1 juli.
• Leif Borgert på Högskolan Dalarna slutar den 1 september.
• Gunhild Beckman på högskolan på Gotland slutar den 1 juli.
• Lars Lallerstedt som är rektor på Konstfack går också vid halvårsskiftet.
• Bertil Andersson på Linköpings universitet slutar till årsskiftet.
• Mälardalens rektor Hasse Odenö är kvar till den 1 juli.
• Gustaf Lindencrona på Stockholms universitet slutar också i juli.
• Samma datum gäller för Magnus Söderström på Växjö universitet.
Till detta kan läggas att Per Thullberg som var rektor på Södertörns högskola nyligen blev generaldirektör på Skolverket.
Rektorstjänsten på Södertörns högskola upprätthålls nu av Ingela Josefsson som tillförordnad rektor.
Boel Flodgren i Lund slutade vid årsskiftet efter 10 år på rektorsstolen och ersattes av Göran Bexell.
Karolinska Institutet ska också få ny chef till årsskiftet.
Snurrar snabbare
De som slutar ska givetvis ersättas vilket kan innebära att rektorskarusellen snurrar ännu snabbare och nya hål uppstår.
Till en del är det slumpen som gör att en rektorskarusell nu uppstår. Några rektorer slutar helt enkelt därför att deras mandat går ut.
Andra vill helt enkelt byta rektorsstol. Sigbrit Franke tycker att det är en ny tendens i Sverige.
– Det är en amerikansk tendens. Där går man från ett lärosäte till ett annat.
Sigbrit Franke är inte odelat positiv till en sådan utveckling. Det kan inte vara lätt att flytta från ett rektorsjobb till ett annat. För att lyckas bör man ha ett bra stöd i den kollegiala strukturen.
Varför vill man då byta en rektorsstol mot en annan? Sigbrit Franke tror inte att det är en lönefråga även om det finns mycket klara löneskillnader mellan de små, nyetablerade högskolorna och de gamla, stora universiteten.
Leif Borgert, Högskolan Dalarna, funderar över om det är en brist på kandidater som gör att man flyttar från en rektorstjänst till en annan.
– Det kan vara så, säger han. Framför allt är det brist på kvinnliga kandidater.
Klart är att några etablerade rektorer på mindre högskolor vill söka sig vidare. Flera är till exempel intresserade av rektorsstolen i Göteborg.
Det kan självklart finnas naturliga skäl till att byta rektorsstol, som till exempel personliga skäl. Magnus Söderström i Växjö är exempel på det.
Han är 60 år och har varit fyra år i Växjö och har egentligen två år kvar. Han trivs men l�mnar jobbet av personliga skäl. Skälet är att han hör hemma i Mälarområdet och erbjöds jobbet som rektor på Mälardalens högskola. Han accepterade för att sluta pendla. Dessutom tycker han att Mälardalens högskola är ett fullgott alternativ till Växjö med en positiv och intressant utveckling.
Han tycker inte att det är fel tidpunkt att lämna Växjö.
– Vi har en god utveckling nu, bra ekonomi och en tydlig utvecklingsplan. Vi har aktivt arbetat för en decentraliserad organisation med stort ansvar på institutionerna. Det är rätt tid att kliva av när det går bra.
Den decentraliserade organisationen gör, anser Magnus Söderström, att det är relativt lätt att ersätta rektorn. Det är en fråga om ledningsfilosofi, menar han.
– Det ska vara så mycket av teamarbete att man blir lätt att ersätta, säger han.
Slutar med pension
Flera rektorer slutar med pension som Gustaf Lindencrona i Stockholm och Gunhild Beckman på Högskolan på Gotland.
I Stockholm uppstod ett speciellt problem. Där var en ersättare utsedd. Ersättaren var Bertil Andersson, rektor i Linköping sedan 1999. Han hade alltså inte suttit en full period på sex år då han ville lämna Linköping för Stockholms universitet. Allt var klart då Bertil Andersson gjorde ett mycket uppmärksammat avhopp från Stockholm sedan han blivit aktuell för ett toppjobb som executive director på European Science Foundation i Strasbourg.
Nu måste anställningsprocessen dras en gång till på Stockholms universitet vilket inte har gjort någon glad.
Leif Borgert på Högskolan Dalarna tycker att han har gjort sitt som rektor efter i praktiken sju år. Han tycker att det har varit slitsamt.
– Jag tror att många tycker att jobbet är slitsamt särskilt om man arbetar i en uppbyggnadsfas. Man tär på sig själv, säger han.
Det finns andra saker som sliter menar Borgert, till exempel att rektorn blir en ganska publik person. Det är många krav som ställs på rektor, både från den inre organisationen och det yttre samhället.
– Den nya skolan ska vara öppen mot omgivningen men det skapar konflikter. Akademien är inte alltid redo för omgivningens krav. Rektor hamnar mitt emellan. Det kan bli tungt.
Svårt att återgå
Leif Borgert är 60 år och har verkat i den akademiska världen i 15. Innan han blev rektor var han lektor i företagsekonomi på Högskolan Dalarna. Dessförinnan var han verksam som ekonom både i landstinget och näringslivet. Han drev också konsultverksamhet och går förmodligen tillbaka till den nu.
Det händer naturligtvis att det kan bli problem att hitta nytt jobb efter att ha varit rektor på högskolan. Det kan till exempel bli svårt att återgå till forskningen. Högskoleverkets chef Sigbrit Franke har funderat på det och undrar om inte en tidigare rektor under några år bör kunna få lön för att hinna i kapp sitt forskningsområde.
JAN THORSSON
