– Det kom som en fullständig överraskning. Ingen kunde ens ana att andraplatsen på valsedeln skulle ge en plats i riksdagen. Så sent som dagarna före valet försäkrade jag partikamraterna där hemma om att de kunde känna sig säkra på mina tjänster inom kommunalpolitiken även i fortsättningen.
Sen så gick det som det gick i höstens riksdagsval, Folkpartiet mångdubblade sitt folkliga stöd. Antalet fp-mandat ökade från 11 till 48 och Marie Wahlgren hamnade helt oväntat i riksdagen.
Som 60-talist tillhör Marie de unga i riksdagen. Trots det har hon hunnit med mycket gedigna karriärer både inom politiken och professionen som civilingenjör med läkemedelsteknik som specialitet, docent och universitetslärare på Lunds Tekniska Högskola.
Hon är en av fem SULF-medlemmar i riksdagen. Övriga är utbildningsminister Thomas Östros och miljöminister Lena Sommestad, samt filosofie doktor Yvonne Andersson (kd) och docent Ann-Marie Pålsson (m).
Politiken började tidigt.
– Man kan väl nästan säga att jag föddes in i politiken och partiarbetet, framför allt genom min politiskt aktiva pappa. Själv kom jag in i ungdomsverksamheten i 13–14 årsåldern och som aktiv i lokalpolitiken vid 20.
Lokal betyder i Maries fall skånska Burlöv, en kommun behändigt belägen mellan de sydsvenska metropolerna Malmö och Lund. Och hon har hela tiden varit Skåne trogen inom kommunal- och regionpolitiken.
Nu 20 år senare tycker Marie att hon varit med alldeles för länge. Trots sin ungdom kan hon också se att partierna har problem med åldersstrukturen framför allt på det lokala planet.
– Man blir inte kommunpolitiker i 19–20 årsåldern. Och åren efter 30 tar familj och arbete all tid för de flesta.
Stort steg
I riksdagen är det annorlunda. Där finns en bra mix mellan politiska karriärister och vi andra, som kommer in från yrkeslivet, menar Marie.
Men steget från Burlöv till riksdagshuset i Stockholm är stort, medger hon.
– Det är väldigt annorlunda att sitta här med politiken som heltidsjobb jämfört med att vara fritidspolitiker på hemmaplan. Många av kollegorna här känner jag ju sedan tidigare, de har varit ett bra stöd i förvirringen.
Marie har främst fått miljö- och jordbruksfrågor på sin politiska lott, även om hon också sitter som suppleant i riksdagens trafikutskott. Men uppdelningen är inte statisk.
– Det poppar hela tiden upp frågor som alla tar del i. För mig handlar det till exempel om forskningsfrågor, inom eller nära miljö- och jordbruksområdet.
En stor del av riksdagsarbetet handlar om att informera sig.
– Det är fantastiskt att sitta så centralt med tillgång till all den information som finns här, även om det ibland blir många möten och långa timmar av inläsning.
Lärare i Lund
Fram till i höstas arbetade Marie som docent i läkemedelsteknik och lärare för blivande civilingenjörer på LTH i Lund. Och visst är det svårt att vara borta från yrkeskarriären. Man har så mycket av sin identitet i yrkesrollen, tycker Marie. Och helt har hon inte släppt den.
– Jag handleder fortfarande några doktorander och det tror jag gör mig till en bättre riksdagsledamot. Så länge karriären som heltidspolitiker nu varar, det bestämmer jag när nästa val närmar sig.
Den högre utbildningen behöver alla tillskyndare den kan få inte minst i riksdagen.
– Universitetsvärlden är oerhört viktigt. Den står inför och är på många sätt redan inne i hårdhänta förändringar, på samma sätt som inom näringslivet. Tittar vi några år tillbaka på läkemedelsindustrin, som jag känner, så har väldigt mycket förändrats. Allting har blivit så mycket tuffare. Kraven på prestation bara ökar men inte medlen att åstadkomma det.
Krav och resurser går helt enkelt inte ihop, menar Marie Wahlgren. Att inte kunna leverera det som beställaren statsmakten vill ha skapar frustration. Och där har politiken och politikerna en stor roll att spela. Men den politiska lyhördheten saknas.
– En högskola som byggs upp för att fungera väl på lång sikt måste också ha en långsiktigt fungerande försörjning och så ser det inte ut idag.
GÖRAN STEN
