Intresset för internationellt lärarutbyte är svagt vid svenska universitet och högskolor. Stint har därför lagt ned sitt utbytesprogram i brist på sökande. Och deltagandet i Internationella programkontorets Erasmusprogram är lågt. Däremot ökar lärarutbytet med u-länder.
Internationalisering har funnits som ett mål inom den högre utbildningen i Sverige de senaste tjugo åren men det har inte tagit någon riktig fart. Vad är då orsaken till det låga intresset?
Ja, inte är det missnöje från dem som varit iväg på utbyte. De kommer ofta tillbaka som entusiaster och åker gärna ut igen.
Det mönstret har funnits åtminstone sedan mitten av 1990-talet.
– Jag kom fram till att lärarna var jättenöjda. Det var svårt att hitta kritiska synpunkter, säger universitetslektor Marie-Louise Annerblom som nyligen utrett lärarutbytet på uppdrag av Rådet för högre utbildning.
Rådets program för internationellt lärarutbyte pågick mellan 1994 och 1998.
Därefter togs 1998 finansieringen över av Stint, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning. Men det speciella programmet för lärarutbyte lades ned redan 2001.
– Vi fick alldeles för få ansökningar. Efter det första årets anstormning blev det redan nästa år färre ansökningar och efter två år minskade de radikalt, säger Mari-Anne Roslund på Stint.
Hon tror att den främsta anledningen till att så få lärare sökte programmet var deras arbetsbelastning.
– Vi krävde att de skulle vara ute i minst en månad men helst en termin och det ansåg lärarna att de inte hade tid till, säger hon.
Idag är det Internationella programkontoret som är den främsta förmedlaren av program för internationellt lärarutbyte. Tröskeln för deltagande i det största programmet Erasmus är betydligt lägre än för Stints program; undervisning minst åtta föreläsningstimmar eller en veckas vistelse vid det utländska universitetet.
Också programkontoret har märkt av det svaga intresset för lärarutbyte.
Efter en långsam ökning i Erasmusprogrammet med en topp på 391 deltagare läsåret 2000/01 minskade antalet deltagare till 367 under 2001/02.
Annan bild
Däremot ger utvecklingen av programmet Linneus–Palme en annan bild av lärarnas intresse av internationellt utbyte. Programmet är riktat mot u-länder och en gästlärare måste vara ute i minst tre veckor.
Första året 2000/01 åkte 58 svenska lärare ut som gästlärare, läsåret 2001/02 var det 67 medan hela 147 svenska lärare deltog 2002/03.
Margareta Sandewall, chef för programkontorets högskoleenhet, pekar på två möjliga anledningar till att Linneus-Palmeprogrammet visar en helt annan utveckling än andra lärarutbytesprogram.
– Linneus-Palmeprogrammet fyller ett väldigt tomrum. Vi har inte tidigare haft möjligheten att inom grundutbildningen samarbeta med universitet i utvecklingsländerna. Dessutom är det lättadministrerat och lätt att söka, säger hon.
Svårt att komma loss
Men i stort är alltså intresset för lärarutbyte svagt. Det brukar ofta anföras att lärare med familj och små barn har svårt att komma loss för att tillbringa en tid vid ett utländskt universitet.
– Jag tror inte det är huvudanledningen när utbytet bara gäller en vecka.
Yngre lärare som har barn deltar ju gärna i forskningskonferenser utomlands, säger Kristina Dembrower, Erasmushandläggare vid Internationella programkontoret och under 2002 projektledare för ett regeringsuppdrag att analysera utbytesverksamheten inom Erasmus.
Det internationella forskarutbytet är en del av karriären medan utbyte på grund-utbildningarna inte är det. Kristina Dembrower anser att just detta är en av de grundläggande anledningarna till det låga deltagandet i lärarutbyte.
– Vi skulle gärna vilja att internationellt lärarutbyte var meriterande för högre tjänster. Hade det varit meriterande skulle det ha funnits ett helt annat intresse, säger hon.
Har blivit frälsta
Cirka 60 procent av de lärare som deltar i det internationella utbytet inom Erasmus är över 50 år. Kristina Dembrower skissar upp hur gruppen ser ut.
– De kom med i det internationella utbytet redan när Sverige först kunde delta i Erasmussamarbetet 1992 och har blivit frälsta. Nu har de en sådan position på högskolan att det är accepterat att de åker på internationellt utbyte. De är självständiga individer, anser att internationellt utbyte är viktigt och går sin egen väg.
Den här gruppen 50-pluslärare är etablerade på universitet med fasta tjänster. Betydligt känsligare är det att driva frågan om lärarutbyte för doktorander och yngre lärare.
– Det blir svårt om deras professor inte är lika frälst utan tycker att läraren ska ”dra in pengar till ämnet” istället för att åka på utbyte som tvärtom kostar pengar, säger Kristina Dembrower.
Kostnaden spelar ingen roll
Annars har hon i sin undersökning funnit att kostnaden inte spelar någon avgörande roll för lärarutbytet. Däremot har alltså ledningens inställning stor betydelse. Är lärosätets/fakultetens/institutionens ledning ointresserad av internationellt utbyte så håller det tillbaka lärarna från att åka ut.
Enligt utredningen är den främsta anledningen till att inte undervisa utomlands bristen på tid för lärare att planera och åka iväg. Man får heller ingen ersättare om man vill delta i utbytet.
Bristande språkkunskaper
Bristande språkkunskaper är också ett skäl att inte åka. De allra flesta lärarna vill ha utbyte med engelskspråkiga länder. I statistiken från Rådet för högre utbildning listas totalt 345 svenska lärare. Av dem åkte 245 till engelsk-språkiga länder.
Kristina Dembrower har också hittat en mycket enkel anledning till att så få lärare deltar i internationellt utbyte; alltför få känner till de möjligheter som finns.
Internationella programkontoret föreslår därför en nationell informationskampanj om Erasmusprogrammet och bättre organisation av den internationella verksamheten på lärosätena så att lärarna hittar information och får vägledning.
Dessutom anser programkontoret att lärarnas språkkunskaper ska stimuleras och att lärarna ska få större möjligheter att delta i utbyte inom ramen för sin tjänst.
PER-OLOF ELIASSON
