Stiftelse säger nej till schablonpåslag

– Vi kan aldrig acceptera en schablon för kringkostnader, säger Erna Möller, verkställande ledamot på Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Den schablon hon syftar på är förslaget från den så kallade Mundebogruppen om ersättning för kringkostnader i samband med externt finansierade forskningsprojekt. Förslaget gäller ett påslag på totalt 35 procent.

Vi är däremot villiga att betala det som vi bedömer vara rimliga kostnader i direkt anslutning till ett forskningsprojekt, till exempel lön till en sekreterare, säger hon och förtydligar att det inte kan bli tal om schablonersättningar för exempelvis bibliotek, dataledningar eller administration.
Frågan om ”full kostnadstäckning” i samband med externt finansierade forskningsprojekt har diskuterats i många år. Det är mer än tio år sedan det första riksdagsbeslutet togs om ett påslag på 11 procent för att täcka kringkostnaderna. Sommaren 2000 beslöt riksdagen att påslaget ska vara 18 procent plus kostnader för lokaler, cirka 15 procent.
Men många universitet och högskolor har haft invändningar mot ett påslag på drygt 30 procent och hävdat att de faktiska kringkostnaderna är mycket högre.
Högskoleförbundet, SUHF, tillsatte därför vid årsskiftet 2002 en arbetsgrupp för att granska kringkostnaderna. Ordförande blev Ingemar Mundebo, tidigare budgetminister.
Mundebogruppen bad två arbetsgrupper räkna på kringkostnaderna och båda grupperna kom fram till att påslaget borde vara drygt 50 procent.
Det förslag till överenskommelse mellan lärosätena och finansiärerna, som Högskoleförbundet, mot bakgrund av Mundebogruppens arbete, slutligen lade fram i höstas stannade dock vid ett påslag, som bara marginellt skilde sig från tidigare praxis. Förslaget gick ut på 18 procent för indirekta kostnader och 17 procent för lokaler. Detta i avvaktan på den forskningspolitiska propositionen i slutet av 2004.

Nytt beslut behövs
Men det är regering och riksdag som ska avgöra frågan, ansåg Mundebogruppen som i sin sammanfattning skrev:
– Gruppen menar att en mera långsiktig lösning är möjlig endast genom ett nytt beslut av riksdag och regering om finansiering av forskning vid universitet och högskolor, ett beslut som också omfattar fullkostnadsprincipens innehåll och utformning.
Samtliga lärosäten och ett tjugotal finansiärer har fått ta del av förslaget, men hittills har endast fem externa finansiärer skrivit under överenskommelsen, nämligen Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för Arbetsliv och socialvetenskap (FAS), Forskningsrådet för miljö och areella näringar och samhällsbyggnad (FORMAS), VINNOVA, samt Riksbankens Jubileumsfond.
Stiftelsen för strategisk forskning är beredd att skriva under avtalet.
På den största privata stiftelsen, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse finns inga planer på att acceptera en överenskommelse om schabloner.
– Vi sysslar inte med uppdragsforskning, förtydligar Erna Möller.
– Tvärtom. Det är forskarna som vänder sig till oss för finansiering av projekt. Vi bedömer projektens inomvetenskapliga värde och vi donerar resurser till forskning som vi tror på.

Räcker inte till löner
Bakgrunden till dagens situation, med brist på forskningsmedel och krav på ersättning för kringkostnader, beror helt på lärosätenas dåliga ekonomi och/eller politiska beslut, anser hon och fortsätter:
– Fakultetsanslagen räcker inte ens för att betala forskarnas löner, vilket drabbar grundutbildningen, forskningen och forskarutbildningen. Förr hade lärosätena möjlighet både att anställa en professor, betala hans/hennes lön, men också ge professorerna fakultetsstöd till sekreterare och någon assistent eller doktorand och kanske ett litet basanslag till institutionens forskning. Men den tiden är slut, säger hon.
– Numer måste all forskning externfinansieras, till och med lärarnas egna forskarlöner. Självklart vill universiteten nu bara anställa de forskare som redan har eller beräknas få stora externa forskningsanslag och som därmed bidrar positivt till universitetens ekonomi.
Det är klart att högskolorna och universiteten vill ha mer resurser, tillägger hon.

Ytterst irriterande
Erna Möller konstaterar att stiftelsen bekostat en del laboratoriebyggnader och hon tycker det är ”ytterst irriterande” att stiftelsen skulle tvingas betala schablonkostnader för hyra av lokaler som stiftelsen i vissa fall finansierat.
Vidare understryker hon att stiftelsen har stadgar att följa, vilket innebär att enbart forskning, utrustning och utbildning ska stödjas.
– Stiftelsen är självfallet bunden av ändamålsbestämmelserna i sina stadgar. Om stiftelsens anslag helt eller delvis används på ett sätt som inte överensstämmer med ändamålet, kan man med fog hävda att stiftelsens inte fullgjort sin uppgift på ett godtagbart sätt.
Cancerfonden har en liknande inställning. Pengar som människor givit av fri vilja ska gå till forskning, inte till kringkostnader.
Forskarna har visat stor förståelse för Wallenbergstiftelsens inställning, berättar Erna Möller. Men de är också angelägna om en snar lösning, eftersom stiftelsen hållit dem på halster i drygt ett och ett halvt år.
– Sedan juli 2001 beviljar stiftelsen i princip inte medel till något annat än utrustning, samt pågående projekt.
Knut och Alice Wallenbergs stiftelse delade ut drygt 900 miljoner kronor förra året, men så länge kravet på schablonersättningar är aktuellt får nya projekt inga medel. Nya ansökningarna sorteras in i hängmappar i väntan på bättre tider.
– Det är hämmande för forskarna.
Förhandlingar är dock på gång, mellan stiftelsen och ett antal lärosäten, säger hon. Men några beslut har inte tagits.
Blir det någon lösning före sommaren?
– Det hoppas jag. Men det blir separata överenskommelser för varje enskilt forskningsprojekt.

Olika modeller
Också Bo Sundqvist, rektor för Uppsala universitet, hoppas på en lösning före sommaren.
Han har fått i uppdrag av landets samtliga 39 rektorer för högskolor och universitet att teckna avtal om ersättning för kringkostnader mot bakgrund av Mundebogruppens förslag.
Han vet hur man resonerar på Wallenbergstiftelsen.
– Jag ser inga problem i att diskutera annat än schablonersättningar, säger han.
Men fördelen med schabloner är att det krävs mindre administration, än om man ska specificera kostnaderna för varje projekt, förklarar han.
– Det pågår diskussioner om konkreta modeller med både Wallenbergstiftelsen och Cancerfonden.
På tal om att förhandlingsarbetet dröjt så länge kommenterar han att förslag måste förankras i styrelser och att det därför har dragit ut på tiden. Andra orsaker är olika tolkningar av riksdagsbeslutet från 1 juli 2000, vad man menar med donationer och så vidare.
Blir det någon lösning före sommaren?
– Jag är balanserat optimistisk. Jag hoppas vi är klara i god tid före sommaren.
Så snart en överenskommelse nåtts med den största privata stiftelsen, Knut och Alice Wallenbergstiftelsen, går arbetet vidare med att träffa avtal med andra privata stiftelser. Totalt ska överenskommelser tecknas med ett 20-tal statliga stiftelser och ”ett stort antal” privata.

EVA RÅDAHL


Kategorier: Arkiv