Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt och debattsvar

1 maj, 2003
Universitetsläraren

Befordringsreformen, som trädde i kraft 1999, har varit omstridd. Direkt principiellt motstånd mot reformen, främst från professorer, har ofta bemötts, men det är svå rare att bemöta när man utåt sett ställer sig bakom befordringsidén men i praktiken förfuskar dess grundläggande intentioner.
Den har utretts av en grupp tillsatt av Högskoleverket (HSV), som efter tre delrapporter nyligen lade fram sin slutrapport. En slutsats är att det uttalade målet att fördubbla antalet professorer på några år ser ut att uppfyllas. Men om man får tro HSV:s egen statistik (tillgänglig via deras webbsida) visar en jämförelse mellan årsberättelserna 1998 och 2002 att antalet professorer ökade med 45 procent. Vid de större universiteten var genomsnittet 33 procent men med anmärkningsvärt stor spridning (0–66 procent) mellan olika lärosäten. Överklagandenämnden för högskolan har klargjort att lärosätena saknar bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om behörighet, vilket rimligen innebär att befordringsmöjligheten inte borde påverkas avsevärt av var man är anställd. Det är dock svårt att se att denna princip har följts i praktiken.

HÖGSKOLEFÖRORDNINGEN (HF) FÖRESKRIVER att adjunkter och lektorer ska befordras till lektorer respektive professorer om de har behörighet för en sådan anställning. Innan befordringsreformen blev aktuell rådde säkert samstämmighet om att bland dem, som sökte en viss anställning, kunde flera vara behöriga, men bara den mest kvalificerade av dessa blev anställd. Det är påfallande hur man i HSVs rapporter nogsamt undviker det centrala begreppet ”behörighet”. I stället nämner man att de intervjuade oftast gjort bedömningen att ”kraven” blivit högre vid befordran än vid utlysta anställningar. Vi har uppenbarligen fått två behörig-hetsbegrepp: en behörighetsnivå gäller vid utlysta anställningar och är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att bli anställd medan en betydligt högre nivå krävs för befordran. Detta är knappast förenligt med HF och reformens intentioner.
Ur facklig synvinkel har befordringsärenden klara drag av en klassisk arbetstagar-arbetsgivarrelation medan den föreslagne och den överklagande kan betraktas som motparterna vid utlysta anställningar. Vid befordran har dock de, som redan är professorer, intressen, som ligger närmare arbetsgivarens än sökandens. Befordringar innebär bland annat att fler professorer ska dela på de knappa fakultetsanslagen. Professorer i fakultetsnämnder har inte sällan ställt upp väsentligt högre krav för befordran än vad de själva uppfyllde när de blev professorer.
SULF gav 1998 ut skriften ”Befordran av lärare i högskolan” (se under ”SULFs skriftserie” på webbsidan). Där stod bland annat ”om inte kravet på pedagogisk skicklighet ska bli tomt kan alltså kravet på vetenskaplig skicklighet knappast läggas mycket högre än docentkompetens”. Det är också intressant att nu återvända till artikeln i Universitetsläraren 11/99 som med rätta kritiserade de kraftigt höjda behörighetskraven på vissa håll.
En vanlig kritik mot befordringsreformen har varit att den var ofinansierad och HSV-gruppen finner nu också att de befordrade professorerna blivit något av B-professorer. I början hävdade dock SULF att kostnaderna för att ge de befordrade löner och arbetsuppgifter som vanliga professorer skulle bli marginella och i det allmänna löne- och förmånsavtalet ALFA (se under ”Avtal” på webbsidan) instämde SACO-S i att undervisningsdelen inte automatiskt ska ändras för lärare som befordras.

NU VITTNAR TILLSTYRKANDET av motion 31 vid höstens SULF-kongress om en viss omsvängning. Betänkligt är dock att styrelsen därvid hävdar att förhållandet att kvalifikationskraven inte har satts lägre för dem som befordras än för dem som anställs på traditionellt sätt är ”sunt och långsiktigt betydelsefullt för professorskårens status.”
Detta allvarliga grundskott mot själva idén bakom befordringsreformen har jag svårt att förena med 1) HFs lydelse att behörighet ska räcka för befordran, 2) det citerade ställningstagandet i SULFs skrift och 3) målet att antalet professorer skulle fördubblas på några år. Om alla lärosäten hade följt SULF-styrelsens nya restriktiva linje hade ju antalet professorer förblivit tämligen konstant.
Mitt recept mot SULFs hållningslöshet är att principiella ställningstaganden i större frågor tas vid kongresserna så att de förhoppningsvis blir bättre respekterade av alla lärarkategorier.

ULF EKENBERG
DOCENT VID KTH

SVAR TILL ULF EKENBERG:
Professorskårens numerära utveckling till följd av befordringsreformen behandlas ingående i rapporten Karriär genom befordran och rekrytering (Högskoleverkets rapportserie 2003: 3 R), s. 17 f. Författarna till rapporten antar att det faktiska antalet professorer i slutet av år 2002 sannolikt låg strax under 4 000. 1996 uppgick antalet professorer enligt Högskollärarutredningen till cirka
2 100. Denna utredning var grundvalen för uttalandet i regeringens proposition att antalet professorer skulle öka till det dubbla inom några år. I realiteten är ökningen således ca 90,5 procent. I den delen kan således reformmålen i det närmaste sägas ha uppnåtts.
Däremot har Ekenberg fullständigt rätt i att löne- och anställningsförhållandena för befordrade professorer måste förbättras. Annars uteblir de positiva effekter av reformen som avsågs i propositionen, däribland en bättre forskningsanknytning i grundutbildningen.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
FÖRBUNDSORDFÖRANDE, SULF
GÖRAN BLOMQVIST,
FÖRBUNDSDIREKTÖR, SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Oskar MacGregor

kronikapuff-oskar

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023