Sverige har en hel del att lära av de närmaste nordiska grannländerna när det gäller den högre utbildningen. Det försprång som Sverige av många olika skäl har haft finns inte längre. Ibland är Sverige till och med förbisprunget.
Det konstaterar Lillemor Kim, fil dr och forskningsledare hos SISTER (Institutet för studier av utbildning och forskning). Hon har på uppdrag av Högskoleverket gjort den första systematiska jämförelsen mellan högskolesys-temet i Sverige, Danmark, Finland och Norge och funnit många likheter, men även förvånansvärt stora skillnader. ”Lika olika” är det välfunna namnet på rapporten.
– Det som slog mig allra mest var att man tillämpat så pass olika strategier för reformer. Jag hade inte föreställt mig att det fanns så stora skillnader och till Sveriges nackdel, det förvånade mig faktiskt, säger hon.
Lillemor Kim har försökt karaktärisera reformstrategierna i de fyra länderna med nyckelord som sammanfattar det utmärkande för respektive lands policy på hög-skoleområdet under det senaste decenniet. För svensk del är nyckelorden ”utbyggnad och rättvis fördelning”. Dansk hög-skolepolitik kan sammanfattas med orden ”flexibilitet och livslångt lärande”. För Finland gäller ”konkurrens och resultat”. För Norge ”kompetens och samordning”.
Det ”finska undret” har uppmärksammats i flera internationella undersökningar de senaste åren, så även här. Lillemor Kim noterar bland annat att Finland utexaminerar nästan dubbelt så många studenter med längre utbildningar – då avses examina motsvarande mastersnivån i det europeiska systemet – som övriga nordiska länder.
Ingen rangordning
När vi ses i SISTER:s lilla rosa hus, inkilat bland KTH-institutioner på Drottning Kristinas väg, sitter Lillemor Kim med ett nummer av Gaudeamus framför sig. Hon är störd av rubriken över en anmälan av hennes rapport. ”Sverige sämst i Norden” lyder den. Så var det inte tänkt att den skulle uppfattas.
– Min avsikt var inte att rangordna, säger hon.
– Det finns inte underlag för en rangordning i materialet.
Avsikten var att pricka in områden där Sverige har något att lära av de nordiska grannländerna, jämförelser till Sveriges fördel noteras därför inte på samma sätt.
Verkar trögast
Med detta i minnet kan man notera att Sverige verkar vara klart trögast i Norden när det gäller att göra sig av med sina heliga kor, som den enhetliga strukturen, den centralstyrda antagningen, det gällande examenssystemet, forskningsanknytningen och liknande.
– I Sverige är många frågor nästan tabubelagda, säger hon.
– Man kan inte diskutera till exempel forsk-ningsanknytning utan att det uppfattas som ett uttryck för en politisk ideologi. Jag tror inte att högskolepolitiken är riktigt så politiserad i de andra länderna.
Danmark och speciellt Finland har omprövat grundförutsättningarna för högre studier i massutbildningens tid.
Finland har gått längst med en stor satsning på yrkeshögskolor i en särskild sektor, separerad från de forskningsanknutna universiteten.
Danmark är inne på samma väg. Norge har formellt ungefär samma krav på forskningsanknytning som Sverige, men i praktiken har norrmännen närmat sig Danmark och Finland.
Mot avgifter
I Finland finns nu 20 universitet och 29 yrkeshögsko-lor. Regeringen hade som mål att 65 procent av en årskull skall gå vidare till eftergymnasial utbildning. Målet nåddes för ett par år sedan. Ut-bildningskapaciteten anses räcka för nära 70 procent av en årskull.
Danmark och Finland skiljer sig också från Sverige när det gäller kraven på formell behörighet för högskolestudier. Sverige vill inte släppa dessa krav, i de två andra länderna finns öppen universitetsutbildning med möjlighet för icke formellt behöriga att mot en subventionerad avgift komma in. I Sverige är man kategoriskt mot alla former av avgifter.
Efter framgångsrika ”öppna” studier kan man i Finland slussas över till vanlig universitetsutbildning.
Samma regelsystem
– En av de mest påtagliga svagheterna med det svenska högskolesystemet är den strukturella enhetligheten. Det är svårt att hitta flexibla lösningar och utrymme för kvalificerad yrkesutbildning när man har ett och samma regelsystem. Det här är ett växande problem med tanke på målet att 50 procent av alla under 25 ska få högskoleutbildning, säger Lillemor Kim och tillägger:
– Jag vet inte hur vi har hamnat här. Det verkar som om man likställde ordet enhetlighet med rättvist och jämlikt.
Okoordinerat
Trots enhetligheten upplever hon det svenska systemet som mer okoordinerat än grannländernas. Man har skolpolitiken i ett fack, hög-skolepolitiken i ett annat, forskningen i ett tredje. Man organiserar om, byter ett namn här och ett där, men saknar en fast, uthållig långsiktsplan.
Minst examensvolym
Bland de fyra nordiska länderna har Sverige den minsta examensvolymen totalt sett, räknat i förhållande till folkmängden (och dessutom lägre nivå på examina). Hur mycket beror detta på grundskolan och gymnasiet?
Det undrar Lillemor Kim också. Hon har sökt anslag för att forska om just detta, men hittills inte fått någon att öppna kassaskrinet.
KERSTIN KÅLL
