Krönika

Censur ska stoppa terrorister. För att skydda världen mot bioterrorister har flera ledande vetenskapliga tidskrifter beslutet att börja censurera sig själva.”
Att påstå att DN-artikeln (17/2) fick mig att sätta morgonteet i vrångstrupen vore att överdriva, men den ingav en bestämd känsla av obehag. Bakgrunden till artikeln är i korta drag att the National Academies och the Center for Security and International Studies kallat till ett öppet forum i Washington i början av januari för förläggare, forskare, säkerhetsexperter och regeringstjänstemän för att diskutera i vad mån innehållet i vetenskapliga artiklar (främst inom livsvetenskaperna) kunde utgöra en hjälp för grupper med onda avsikter (läs terrorister och skurkstater). Vid ett uppföljande möte med tidskriftsredaktörer (bland andra redaktörerna för Science och Nature), forskare och en del regeringstjänstemän antogs ett uttalande som avslutas: We recognize that on occasion an editor may conclude that the potential harm of publication outweights the potential social benefits. Under such circumstances, the paper should be modified, or not published. Scientific information is also communicated by other means: seminars, meetings, electronic posting, etc. Journals and scientific societies can play an important role in encouraging investigators to communicate results of research in ways that maximize public benefits and minimize risks of misuse.

JAG HAR GÅTT OCH FUNDERAT på varför det här är så upprörande. Vetenskapliga tidskrifter har alltid förbehållit sig rätten att inte publicera det vi skrivit. Tidskrifter som Nature och Science är utomordentligt exklusiva. Bara en bråkdel av det inskickade materialet publiceras eller också publiceras det först efter omfattande modifiering. Det kan vara av rent redaktionella skäl: artikeln är för lång och måste kortas. Granskaren kan begära att alltför spekulativa partier utelämnas, att centrala resonemang förtydligas eller att andra arbeten inom samma område uppmärksammas. Grundläggande för rådande praxis har varit en underförstådd strävan efter vetenskaplig kvalitet och tillförlitlighet i kombination med största möjliga öppenhet.

VISS FORSKNING FÅR INTE bedrivas i bland annat Sverige. Det kan gälla mänsklig kloning eller avarter inom samhällsvetenskapen. Vi har enats om att den forskningen bryter mot grundläggande mänskliga värden. Jag tror att vi nästan alla inser att det finns gränser som inte får överskridas, inte får överskridas av någon, eftersom brottet mot nästan ligger i själva gränsöverskridandet, inte i missbruket av resultaten.
De överväganden som återspeglas i uttalandet från Washingtonmötet är av en annan art: Mänskligheten i allmänhet kan inte betros med den kunskap som hanteras inom vetenskapssamhället. Det kan inte heller alla forskare. Rapporter från USA berättar om forskare och forskarstuderande som på grund av sitt ursprung hindras från att delta i forskningsprojekt vid amerikanska universitet eller hindras från att delta i vetenskapliga konferenser. Det talas till och med om universitetslärare som förlorat sin anställning på grund av sitt ursprung. Missförstå mig inte, våra amerikanska kollegor kämpar till den helt övervägande delen för att försvara universitetens integritet (och de har stolta traditioner att försvara) men för närvarande står universiteten under mycket starkt tryck utifrån

DEN VÄG SOM ANVISATS i Washington måste leda fel. Mycket har hänt i vårt samhälle under de senaste 18 månaderna som jag inte trott vara möjligt, men jag tycker mig skönja att vi, i varje fall i vårt land, håller på att återfå balansen. Det kan låta bestickande att vi bör avstå från att publicera i de fall där ”den potentiella skadan…överväger den potentiella samhälleliga nyttan” men i brist på sakliga grunder för en sådan bedömning låter det på mig som ett vetenskaplighetens offer på den politiska korrekthetens altare. Faran är att vi till sist offrar den fria vetenskapen.
Att vi som forskare var och en måste ta ansvar för vilken forskning vi bedriver är självklart. Lika självklart är att ett vetenskapssamhälle som tänker i termer som vi och dom har spårat ur.

CHRISTOPH BARGHOLTZ


Kategorier: Arkiv