Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Befordrade professorer har stor arbetsbörda

1 april, 2003
Universitetsläraren

Antalet professorer har nästan fördubblats sedan befordringsreformen trädde i kraft för fyra år sedan. Men de nya professorerna har inte fått samma ställning, lön eller forskningsresurser som andra professorer. I många fall har de befordrade professorernas arbetsbörda ökat påtagligt efter befordran.

Det saknas resurser för att genomföra reformen som det var tänkt, sammanfattar Inger Wistedt, ordförande i SPF, Sveriges Professorers Förening.
– Befordrade professorer går på knäna!
Högskoleverket har i olika delrapporter utvärderat befordringsreformen som trädde i kraft 1999. Den sista är nu klar och visar utvecklingen för lektorer, med tillräckliga vetenskapliga och pedagogiska meriter, som befordrats till professorer.
Syftet med reformen var bland annat att öka antalet professorer. Målet har nåtts genom att antalet professorer ökat från 2 000 till nästan 4 000.

Mer meriterade
Innan reformen trädde i kraft befarade många att det skulle bildas ett A- och ett B-lag bland professorerna, medan regeringen utgick från att alla professorer skulle få samma status. I debatten sades ofta att de befordrade professorerna inte skulle betraktas som ”riktiga” professorer, vilka fått sin tjänst i konkurrens med andra sökande.
Men utvärderingen visar att de befordrade professorerna i allmänhet är minst lika väl meriterade som andra professorer och till och med mer meriterade när det gäller pedagogiska meriter.
– Det har inte bildats något B-lag i meningen sämre professorer. Däremot har de befordrade professorerna fått mycket sämre villkor än andra professorer, konstaterar Inger Wistedt.
Av rapporten framgår att de befordrade professorerna i stort sett har kvar sina tidigare arbetsuppgifter som lektorer och att få fått möjligheter att forska.
Tanken var att de befordrade professorerna skulle bidra till att grundutbildningen skulle bli mer forskningsanknuten, men i stället har utvecklingen inneburit att de flesta befordrade professorer inte får någon tid till forskning. Det fåtal som kunnat forska har fått externa medel för detta medan vikarier har tagit hand om undervisningen.
Men det finns andra lösningar, konstaterar Inger Wistedt.
– På några lärosäten har fakulteterna beslutat om tidsbegränsade uppdrag för befordrade professorer, vilket innebär att de både kan forska och undervisa i forskarutbildningen.
Företeelsen beskrivs inte i rapporten, men är en möjlig utveckling i väntan på att reformen ska förverkligas som det var tänkt, fortsätter hon.
– Här handlar det istället, som det stod i direktiven för befordringsreformen, om att ta vara på specialkompetens. Det handlar inte om något A- eller B-lag. Lösningen ger fakulteterna möjligheter att driva en mera offensiv forskningspolitik.

Lägre löner
Lönerna för befordrade professorer är lägre än för andra professorer. I dagsläget finns ingen exakt statistik, men mot bakgrund av de uppgifter som finns kan man ändå dra slutsatser.
– De befordrade har cirka 6 000 kronor lägre lön, säger Björn Birath, ombudsman på SULF.
Snittlönen för en professor är 42 000 kronor i månaden, medan snittlönen för en befordrad professor är 36 000 kronor. I de lokala löneförhandlingarna har, under det senaste året, de befordrade professorerna varit en prioriterad grupp. Deras löner har höjts med i snitt 4,9 procent jämfört med övrigas 4,5 procent.
En förklaring till den blygsamma höjningen jämfört med övriga universitetslärare är att det saknas resurser eftersom det är en ofinansierad reform. Men det förklarar inte allt. Ute på lärosätena skulle man kunna göra mer för de befordrade professorerna anser han.
– I rapporten ställs frågan om hur facket kunde gå med på en ofinansierad reform. Eftersom jag inte var med när det begav sig, så undrar även jag, säger Inger Wistedt, som inte är ensam om att tänka i de banorna.

Ändrade i sista stund
Björn Birath konstaterar att riksdagen ändrade förutsättningarna i allra sista stund.
– Vi hade många överläggningar med departementet innan reformen var utformad. Den var finansierad, dock inte fullt ut, när beslutet skulle tas i riksdagen. I sista stund enades de politiska partierna om att resurserna i stället skulle läggas på studiestöd i forskarutbildningen. Det var en angelägen satsning i sig, men därmed lade riksdagen grunden till den situation vi har idag med befordrade professorer som på grund av bristande resurser inte har samma ställning som andra professorer.
– Dessutom passade regeringen på att samtidigt försämra pris- och löneomräkningen inför 1999. Resultatet blev att anslagen urholkades med cirka 300 miljoner kronor. I stället för att underlätta sjösättningen av befordringssystemet valde regering och riksdag att utsätta högskolan för nya sparbeting.
Han fortsätter:
– Det blev en sällsynt olycklig start. Min personliga uppfattning är att statsmakterna borde valt ett bättre tillfälle för ”befordringsreformen”, säger Björn Birath och tillägger:
– Det är hög tid att statsmakterna tar sitt ansvar för reformen!

Ökad arbetsbörda
Inger Wistedt understryker att rapporten måste studeras närmare och reformen analyseras.
Hon tänker särskilt på de befordrade professorernas arbetsbörda.
– Rapporten visar att de har kvar sina arbetsuppgifter, men det står ingenstans att de dessutom fått mer att göra. Som professorer ska de också vara sakkunniga i olika sammanhang, delta i remissarbeten och så vidare, uppgifter som inte normalt åligger en lektor.
Hon konstaterar vidare att rapporten saknar en analys av konsekvenserna när ämnesföreträdarskapet försvann i samband med att reformen infördes.
– Reformen skulle ”bryta professorsväldet” hette det, bland annat genom att professorerna skulle bli fler. Så blev det, men vem ska företräda ämnet? På många institutioner är det prefekten som har makten, för att prefekten har det ekonomiska ansvaret. Prefekten kan också ålägga professorerna, inklusive fullmaktsprofessorerna, undervisningsplikt. Det är inte reglerat någonstans, säger hon och tillägger att frågan diskuteras livligt i Professorsföreningen.
Slutligen noterar hon att reformen inte innebar någon större ökning av antalet kvinnliga professorer, vilket var en förhoppning när den lanserades. Kvinnorna utgör idag 14 procent av professorerna. I rapporten konstateras dock att kvinnor som söker befordran statistiskt sett har något större chans att bli befordrade än män.
– Det är färre kvinnor än män som söker befordran. Kanske för att kvinnor, som så ofta, vill ha ordentligt på fötterna innan de gör något, medan män gärna chansar… Jag kan bara upprepa vad andra uppmanat duktiga kvinnor: Sök befordran!

EVA RÅDAHL

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023