Alltför få invandrare på Idrottshögskolan

– Det finns många bra idrottsmän med afrikansk bakgrund i Sverige men på Idrottshögskolan har jag knappt sett ett enda svart ansikte. Varför är det så? undrar Shadrach Odhiambo, ledamot av Idrottshögskolans styrelse.

Shadrach Odhiambo är före detta elitboxare, mer känd som Hambo. Han vet hur mycket svarta ungdomar har att kämpa mot och berättar om sin son.
– När han hade börjat i Engelska skolan i Göteborg kom han en dag hem och ville tvätta bort färgen på sitt skinn, säger Shadrach sorgset.
Han menar att det behövs förebilder av alla hudfärger för de unga som växer upp. Här anser han att Idrottshögskolan kan ha en nyckelroll om fler invandrare fick chansen att utbilda sig där till tränare eller idrottslärare.
1976, som 22-åring, flydde Shadrach från förtrycket i Idi Amins Uganda. Han var då landslagsboxare i hemlandet men hoppade av och hamnade i Göteborg.
Mycket snart tog idrottskarriären fart i Sverige och han blev den förste svarte boxaren som representerade Sverige i landslaget.
Hans största framgång var VM-brons i München 1982 i lätt weltervikt. Med det tog han Sveriges första VM-medalj i amatörboxning. Han deltog också i OS i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984, han var också flerfaldig svensk mästare och nordisk mästare.

Eget kulturcenter
Shadrach har sedan länge ett starkt socialt engagemang. Han har deltagit i många projekt och har drivit ett eget kulturcenter i Majorna i Göteborg. Han månar speciellt om de ungdomar som har det lite trassligt och framförallt de med rötterna i Afrika.
Behovet av förebilder och kontaktskapare är stort för de här ungdomarna.
Shadrach tar ett exempel på att invandrare med idrottsutbildning behövs. – Invandrarflickor och speciellt de från Afrika deltar ofta inte i gymnastiken i skolan. Mammor från Afrika vill inte att deras döttrar ska idrotta, de vill att flickorna ska lära sig hushållsarbete.
Han påpekar att mammorna då inte tänker på att de själva som unga i Afrika hela tiden rörde sig, de gick till exempel till torget och handlade och till brunnen för att hämta vatten. Deras döttrar har däremot till exempel vatten inomhus och åker spårvagn när de ska någonstans.
– Det krävs utbildade unga kvinnor från deras egen kultur, som kan tala om för dem att deras döttrar behöver motionera, säger Shadrach.

Behöver en framtid
Han menar också att invandrade idrottsmän måste få större möjlighet att komma in på Idrottshögskolan. De behöver en framtid också när idrottskarriären över. Under framgångarna är de med i gemenskapen men sedan får de ofta klara sig själva.
– När man vunnit medalj så är det vi, men sedan ute på gatan är det bara jag själv, som Shadrach uttrycker det.
Han skulle vilja att det fanns någon centralt ansvarig för att informera idrottare om Idrottshögskolan. Kanske ett samarbete mellan Idrottshögskolan och Integrationsverket vore lämpligt funderar han. Och det borde det också finnas ett nät av informatörer som kunde påverka invandrarungdomar att söka till skolan.
– Det behövs utbildade människor som kan berätta om möjligheten att söka till skolan, säger han.
Han vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara för en invandrad idrottsman att utbilda sig utan att få vägledning.
– På 70-talet när jag sökte till Idrottshögskolan kom jag inte in.
Han är fortfarande osäker på anledningen till att han inte blev antagen.
– Jag vet inte varför jag inte kom in, några av mina gamla landslagskompisar kom ju in.
Shadrach tar boxningsförbundet som exempel på att det behövs insatser för de aktiva idrottsmännen.
– Svenska landslaget består bara av invandrare, men är det någon som tar ansvar för dem när idrottskarriären är över, undrar Shadrach.
Han har skrivit till boxningsförbundet om den frågan men inte fått något svar.
– Det är väl inte intressant – de är bara afrikaner, säger han.
Shadrach sitter sedan 1998 i Idrottshögskolans styrelse och han har där fört fram sina tankar.
– Jag uppskattar att han driver de här frågorna, det är ju delvis därför han sitter i styrelsen, säger Idrottshögskolans rektor Per Nilsson.
Han erkänner att invandrare är underrepresenterade på Idrottshögskolan, men han har ingen statistik tillgänglig och kan inte säga om skolan är sämre än högskolan i övrigt på att dra till sig studenter med annan bakgrund än den helsvenska.
Men det verkar som Shadrachs tankar burit frukt.
– Vi har nappat på det spåret, säger Per Nilsson.
Idrotten är ett sätt för många invandrare att ta sig in i det svenska samhället.
–Vi ser det här som en viktig målgrupp. Det är jätteviktigt att engagera personer för ett särskilt arbete mot invandrargrupper. Vi har därför tagit fram ett handlingsprogram för att bredda rekryteringen, säger Per Nilsson.

Studentambassadörer
För att bland annat öka den etniska bredden har Idrottshögskolan valt att lägga den fria kvoten på 10 procent av de sökande till tränarprogrammet.
– Det är det programmet hos oss som är närmast idrottsrörelsen. Vi syftar bland annat till att hitta grupper som håller på med aktiv idrott och som har den reella kompetensen, men inte den formella, säger Per Nilsson.
Idrottshögskolan ska också ansöka om extrapengar för ett projekt som syftar till att marknadsföra skolan mot nya grupper. Högskolan vill utbilda studentambassadörer som ska propagera i gymnasieskolor och idrottsföreningar, samt starta ett projekt riktat mot Fryshuset i Stockholm.
– Det är en miljö med starka sportiga inslag som exempelvis basket.
Fryshuset har också en förmåga att locka till sig personer med en annan etnisk bakgrund.
– Idrotten är en av de viktiga integrationsarenorna. Inte minst Shadrachs gamla sport boxning är en viktig mötesplats för svenskar och invandrare. Vi ser goda möjligheter att göra en insats här, säger Per Nilsson.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv