Akademiska yrkesutbildningar vandrar hela tiden på det smala näs som förbinder akademin med fältet – detta uppmärksammar man på Lärarhögskolan i Stockholm i ett symposium under våren.
– Många akademiska utbildningar, inte bara lärarutbildningen, står inför dilemmat hur utbildningarna ska se ut för att tillfredsställa kraven. Övergången från utbildning till yrkesutövning är inte så enkel, säger professor Staffan Selander, Lärarhögskolan.
Kommuner trycker på
Kommunerna trycker på högskolorna om att få hjälp med introduktionen av nya lärare – och högskolorna svarar med att bland annat anordna 5-poängskurser för verksamma och blivande mentorer.
Och krav på mer verklighetsanpassade lärarutbildningar kommer från kommunerna. Den erfarenheten har man till exempel gjort vid Högskolan i Gävle, institutionen för pedagogik, didaktik och psykologi.
Svårforcerad terräng
Här bedrivs sedan 1999 forskning och utvecklingsprojekt om nyutexaminerade lärares första tid i yrkesverksamhet, om mentorskap och om relationen mentor-adept. Tillsammans med nu ett tiotal kommuner ingår man i ett nätverk kallat ”Kommunprojektet induction 2”.
Forskningserfarenheterna fick för något år sedan projektledarna Åsa Morberg och Göran Fransson att föreslå att lärar-utbildningarna i sitt utbildningsuppdrag får i uppdrag bland annat att förlägga en poänggivande del av lärarutbildningen, i samarbete med kommuner, efter det att formell lärarexamen erhållits (till exempel deltagande i seminarier).
Men ”terrängen” är svårforcerad. Inte ens den egna högskolans lärarutbildning har uttryckt någon större entusiasm för förslaget.
Period av fördjupning
Enligt Göran Fransson och Åsa Morberg, ska begreppet induction närmast ses som en period av fördjupad och systematisk professionell utveckling, starkt yrkes- och verksamhetsrelaterad.
– Men vårt önskemål är att övergången från grundutbildning till inductionperiod inleds redan under grundutbildningen för att då också kunna utgöra en möjlighet till profilering för högskolor och universitet av den grundläggande lärarutbildningen.
Lokala aktörer
Och mot bakgrund av kommunernas kritik, att lärarutbildningarna är dåligt verklighetsanpassade, anser de att det finns starka skäl till att utbildningarna fördjupas och vidgas.
– I till exempel England är det vanligt förekommande att universitet samverkar med lokala aktörer i stödet av nya lärare. Kanske bör den svenska staten se över styrsystemet i denna fråga till exempel genom att uppdra åt högskolor och universitet att följa upp de examinerade lärarna, genom att ställa utbildningsinsat-ser till förfogande som särskilt stödjer de nya lärarna under deras första tid i yrkesverksamhet eller helt enkelt inrätta en formell inductionperiod, säger Göran Fransson och Åda Morberg.
– Inspiration kan sökas inom andra professioner, till exempel läkarnas och deras AT-tjänstgöring, fortsätter de.
Även från statens sida ser man vikten av en akademiskt betingad introduktion av nya lärare i yrket;
Lärarutbildningskommittén lyfter i sitt betänkande ”Att lära och att leda – en lärarutbildning för samverkan och utveckling” (SOU 1999:63) fram det komplexa och ibland problematiska i läraruppdraget och menar att risken för att nybildade lärare ger upp om de inte får stöd måste tas på allvar av den rektor och de kollegor som får en ny lärare till sin skola.
Led i utbildningen
Kommittén hänvisar till Avtal 2000 och formuleringarna om introduktionsprogram och stöd från mentorer till nya lärare, och menar vidare att denna introduktion bör ses som ett led i lärarutbildningen för vilket kommunerna ansvarar men till vilket högskolan också kan bidra genom kompetensutveckling av mentorer.
– Den första tiden i yrket är en perfekt arena för samarbete lärarutbildning och kommuner. Under den första tiden utvecklas man oerhört som lärare, och därför är man väldigt öppen för att lära sig ytterligare eller för att över huvudtaget klara av jobbet. Den erfarenheten gör vi i den forskning vi har, säger Åsa Morberg och Göran Fransson.
LENA WIKSTRÖM
