Den 10 januari presenterade gymnasiekommittén sitt omfångsrika förslag till re- formerad gymnasieskola, Åtta vägar till kunskap. SULF:s styrelse kommer att behandla förslagen senare under våren, men några kommentarer kan göras redan nu.
Nuvarande 18 program föreslås bli ersatta av åtta sektorer. Eleverna garanteras plats på den sektor de väljer i årskurs 1, och de får även rätt att läsa i en annan kommun, om det finns plats där. De breda ingångarna följs av successiva val och specialisering. Praktik ska kunna ingå även på de studieförberedande inriktningarna. Ett nytt kärnämne föreslås också, nämligen historia. Det individuella programmet, som är ett av de största i nuvarande gymnasieskola, försvinner och eleverna går istället in i de nya sektorerna. De elever som inte är behöriga blir preliminärt antagna till den sektor de valt.
Det är bra att ingångarna till gymnasieskolan blir bredare än idag. Ett av problemen i dagens gymnasium är en valfrihet och en specialisering som inte fungerar bra. Väldigt mycket av gymnasiekommitténs förslag handlar om organisation och struktur. Innehållsfrågorna däremot har en undanskymd plats. Vad kan till exempel göras för att öka antalet elever som väljer naturvetenskapliga utbildningar och språk? Inga svar.
DET ÄR VIKTIGT att gymnasiekommitténs förslag diskuteras ordentligt inom högskolan. Kommittén behandlar nämligen en rad frågor som har direkt betydelse för den högre utbildningen. Men detta sker utan en tillstymmelse av analys av arbetsvillkoren inom högskolan.
Avståndet mellan gymnasieskola och högskola har ökat det senaste decenniet, en utveckling som tilltar om förslagen skulle förverkligas. Läsningen av betänkandet ger en rad bevis för att kommunikationen mellan det svenska utbildningssystemets delar är klart otillräcklig.
Utredningens förslag kommer bland annat att påverka de förkunskaper framtidens studenter har då de går vidare till högre utbildning. På denna punkt är kommitténs synsätt mycket begränsat, och någon verklig dialog med högskolans företrädare verkar inte ha ägt rum. Man utgår från att den grundläggande behörigheten ska anpassas till nivån för den föreslagna gymnasieexamen. Slutsatsen att ”det är ett problem för högskolan, särskilt resursmässigt, om studerande har otillräckliga förkunskaper för hög-skolestudierna” drar kommittén i något som liknar ett vakuum. All anpassning överlåtes till högskolan.
KOMMITTÉN FÖRSÖKER INTE ens finna lösningar. När det gäller antagningen till högskolan hade det varit intressant att få en seriös analys av möjligheten att ge lärosätena ett ökat ansvar för den. Universitet och högskolor skulle ju därmed få ett direkt intresse av att informera eleverna i gymnasieskolan om de formella och reella förkunskaper som krävs för att klara deras utbildningar. Studierna i gymnasieskolan skulle bli mindre stressande, och mera inriktade på att eleverna ska nå innehållsliga mål. Vilka skulle olägenheterna vara för elever/studenter så länge högskolan är dimensionerad så att alla gymnasister som vill läsa vidare också kan göra det är?
Det är givetvis lätt att främst uppehålla sig vid de tveksamma sidorna i ett förslag. Den entydiga slutsatsen är dock att problemen kommer att flyttas från grundskolan till gymnasieskolan, och därifrån till högskolan. Den rimliga ordningen borde vara att varje stadium av utbildningsväsendet får de resurser och andra förutsättningar som krävs för att det ska kunna fullgöra sitt samhällsuppdrag.
En annan av betänkandets avgjorda svagheter är det mycket begränsade perspektivet. Det finns till exempel ingen systematisk diskussion eller analys av vad som sker inom motsvarande utbildningar i vår omvärld. Vilka egenskaper är det till exempel som gör finländsk utbildning så framgångsrik i de internationella utvärderingarna?
Gymnasiekommitténs förslag har ett brett parlamentariskt stöd och är förankrat över de politiska blockgränserna. Det innebär att det måste tas på stort allvar. Vi vill emellertid ifrågasätta det kloka i att lägga kommitténs förslag till grund för en proposition. Sverige behöver mera av helhetssyn och samordning mellan olika utbildningsstadier. Med tanke på att dagens utbildningsminister har ansvar för såväl ungdomsskola som högskola finns ett nära nog unikt tillfälle att ta ett helhetsgrepp. Inte sedan Ragnar Edenmans tid som ecklesiastikminister har regeringen haft liknande möjligheter, och det vore ett misstag att inte ta vara på dem.
GÖRAN BLOMQVIST
FÖRBUNDSDIREKTÖR I SULF
