Hört talas om VA?
–VA?
–Just det, VA!
SULF är medlem i den drygt ett år gamla Ideella Föreningen Vetenskap och Allmänhet, förkortat VA. Föreningens ändamål är att främja dialog, öppenhet och förtroende mellan allmänhet och forskare. Det är ett gott ändamål. Övriga medlemmar är IVA och KVA, de tre fackliga centralorganisationerna, Riksbankens jubileumsfond, Svenska kyrkan, sällskapet riksdagsmän och forskare och några till.
VA publicerade nyligen tre studier som var och en på sitt sätt speglar relationen mellan forskare och den bredare allmänheten. Två opinionsundersökningar, Allmänhetens syn på vetenskap och Ungas syn på vetenskap, samt en intervjustudie med forskare och forskarstuderande, Forskares syn på samtal med allmänheten. Alla tre kan laddas ner från föreningens hemsida: www.v-a.nu
Det är en fråga i tiden det här med ”Public understanding of Science”. I USA måste varje större naturvetenskapligt forskningsprojekt för att erhålla finansiering också rymma aktiviteter riktade till en bredare allmänhet. Själv deltar jag sedan två år tillbaka på europeisk bas i ett projekt för ”Public Awareness of Nuclear Science”, PANS. Också här i landet finns många liknande exempel och jag har en känsla av att naturvetare och tekniker har gått i bräschen. Man kan fråga sig varför.
INOM RAMEN FÖR PANS har vi diskuterat hur vi tar steget från (i det närmaste) enkelriktad information om forskning till en dialog om vetenskap. I Frankrike har man nått en god bit på den vägen i sina möten på kaféer och barer mellan filosofer eller naturvetare och en intresserad allmänhet. Liknande möten har arrangerats också här i Sverige.
I ett samhälle där hälften av en årskull avses påbörja högskolestudier före 25 års ålder utgör naturligtvis högskolans grundutbildning den i särklass viktigaste kontaktytan mellan vetenskap och allmänhet. Det är därför i någon mån paradoxalt att högskolans utåtriktade verksamheten kommit allt mer i fokus samtidigt som grundutbildningen expanderats. Eller är det så att grundutbildningen kommit att handla allt mindre om vetenskap och allt mer om yrkesutbildning.
PERSONLIGEN TYCKER JAG att vi i vetenskapen som process, i den vetenskapliga metoden, har väl så mycket att dela med oss av som i våra resultat. Jag vill i det sammanhanget slå ett slag för ”fikarumssamtalet” om vetenskap eller sprunget ur vetenskap. Fler av dessa såväl inom ramen för grundutbildningen som utanför. Radions Filosofiska rummet är ett fint exempel på det senare.
Samtalet förutsätter att deltagarna såväl talar som lyssnar. En meningsfull dialog förutsätter ömsesidig respekt och en beredskap att ta intryck av varandras argument. Ibland kan jag drabbas av tvivel huruvida vi på vår kant verkligen är beredda att göra det. I riktigt mörka stunder kan jag till och med känna fruktan för att forskare som grupp kommit att associeras med makten i samhället och då hjälper det inte att på VA:s hemsida läsa att föreningen vill ”underlätta för folk och forskare att utveckla förtroende för varandra”.
JAG MENAR INTE att forskarsamhället skall ge avkall på sin professionella ställning. Vi vet tämligen väl vad som är god forskning och vad som inte är det. Det skall vi hålla fast vid och detta skall ligga till grund för våra prioriteringar, men kanske värderar vi den inomvetenskapligt motiverade forskningen orimligt högt i förhållande till den i vidaste mening behovsmotiverade. Inför den avvägningen kan utifrån kommande synpunkter vara värdefulla. Jag vill därför avslutningsvis citera de sista raderna i VA:s intervjuundersökning. Dialogen med allmänheten behöver uppvärderas inom vetenskapssamhället, samtidigt som den behöver möjliggöras genom att inte innebära ytterligare krav på forskarna att informera, presentera och lära ut. En fortsatt diskussion behövs om lämpliga fora för sådana möten.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
ORDFÖRANDE I SULF
