Debatt och debattsvar

Varför är man medlem i en facklig organisation? I en reklamkampanj, ”Jobbar du naken?”, i höstas angav LO ett vägande skäl. Man går in i ett fackligt förbund för att erhålla skydd, förbundet skall arbeta för att den anställde har en i flera betydelser trygg arbetsplats, fredad för angrepp och övergrepp från såväl arbetsgivarens som andra arbetstagares sida.
För min egen del har jag inte så mycket reflekterat över mitt medlemskap utan sett det som en demokratisk självklarhet, rättighet och plikt. Naturligtvis är jag medveten om att också facket som en maktfaktor bland andra bör underkastas granskning av hur man hanterar den makt man fått sig tilldelad, och det har ibland slagit mig att de fackliga organisationerna skyggar för insyn och självrannsakan. Men jag också har mött åtskilliga fackliga representanter som utfört ett storartat arbete. Att jag trots detta för en tid sedan beslöt – efter noga övervägande – att utträda ur SULF och SACO har orsaker som förtjänar att lyftas fram; förhoppningen är förstås att få en ändring till stånd. Orsakerna är dels hur jag som arbetsgivarföre-trädare blivit bemött i ett par förhandlingar, dels och framför allt, hur facket agerat gentemot en av mina anställda. Att kritisera ett fackförbund, vilket det vara må, kan förefalla dumdristigt. Det är att ta strid mot Goliat utan att kunna räkna på det lyckliga slut som myten reserverar för David.

DET FÖRSTA SKÄLET är de erfarenheter som jag har fått i två mer betydande förhandlingar som jag deltagit i. De har gällt skilda ärenden, de fackliga förhandlarna har varit olika personer vid de två tillfällena, men förhandlingstekniken har i stort varit densamma: att med hot, skrämskott, insinuationer och på grundval av ett godtyckligt urval av det material som stått båda parter till buds söka få mig att retirera eller göra avbön. Jag godtar naturligtvis att i en förhandlingssituation bli ifrågasatt och få mina argument granskade men accepterar inte att ta emot oförskämdheter. Dessutom – och värre – tror jag att metoden förfelar sin avsedda verkan att betjäna den medlem för vilken man agerar som ombud; den leder till polarisering och lås-ningar istället för till konstruktiva lösningar och kompromisser. Facket borde enligt min mening se över de metoder man använder vid förhandlingar, man vinner mer på att bemöta motparten med respekt än med struntviktig aggressivitet, låt vara att man, åtminstone till en del, deltar i ett rollspel.

MITT ANDRA SKÄL till att lämna facket väger tyngre. På den arbetsplats för vilken jag fram till nyår varit chef gjorde en anställd sig skyldig till sexuella trakasserier; dessa anmäldes och en lång process startade. Både den anmälde och anmälaren var medlemmar av SULF/SACO. Medan den anmälde fick ett starkt fackligt stöd, både lokalt och centralt, lämnades anmälaren, det vill säga den som utsatts för trakasserierna, utan bistånd. Som chef måste jag se till att samtliga anställdas krav och behov tillgodoses och att alla anställda skyddas arbetsrättsligt. Det innebar att jag inte oreserverat kunnat ge anmälaren stöd, även om de finns som funnit mig partisk till hennes fördel. Först efter flera samtal som jag – arbetsgivaren! – haft med fackliga företrädare har ett löfte givits att anmälaren i processens slutskede skall få fackligt stöd. Situationen kan inte vara ny, och SACO bör under åren ha hanterat åtskilliga konflikter och trakasserier där båda parter varit dess medlemmar. Har man i samtliga fall ignorerat den förödande obalans som jag till min förfäran fått bevittna? Någon beredskap för att möta en situation som denna tycks inte finnas, trots att inga vidlyftiga åtgärder behövs för att avhjälpa missförhållandet.
Med de här redovisade erfarenheterna kan jag inte inför mig själv moraliskt försvara mitt medlemskap i SACO/SULF och har därför valt att utträda.

KERSTIN DAHLBÄCK
PROFESSOR I LITTERATURVETENSKAP
VID STOCKHOLMS UNIVERSITET

SVAR:
SULF HAR INTE FÖRRINGAT ETT KRÄNKANDE BETEENDE

Vi beklagar att Kerstin Dahlbäck väljer att lämna förbundet. Vi vill ändå kom- mentera ett par påståenden i hennes skrivelse.
Beträffande det trakasserifall som KD tar upp i sin skrivelse, förhåller det sig så att en enig personalansvarsnämnd ansåg att en lärare, medlem i SULF, hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier av allvarlig art mot två kvinnor, varav en medlem i SULF. En personalrepresentant i nämnden ansåg att en varning var tillräcklig som påföljd, majoriteten utdömde ett löneavdrag. Arbetsgivaren beslöt därefter att tillfälligt omplacera läraren för att ge förutsättningar för en ”normalisering” av förhållandena på arbetsplatsen. Den utsatta SULF-medlemmen begärde och fick fortsätta sitt arbete på en annan enhet. Vid en förhandling var SULF och arbetsgivaren överens om att omfattande stödåtgärder skulle sättas in för alla berörda, men arbetsgivaren förbehöll sig rätten att avgöra när förtroendet för läraren var så återställt att han kunde återgå. Av protokollet framgår att såväl SULF som universitetet med flera såg ytterst allvarligt på det inträffade.

DET FÖRTJÄNAR ATT understrykas att SULF aldrig, trots påståenden och/eller insinuationer om motsatsen, har förringat eller försvarat det kränkande beteendet från lärarens sida. KD har velat få det att framstå på det sättet, men det är alltså inte sant! Det kan till exempel påpekas att förbundet avrådde läraren från att överklaga personalansvarsnämndens beslut till arbetsdomstolen. Förbundet och arbetsgivaren har i huvudsak varit överens om universitetets åtgärdspaket. Vad förbundet därutöver har ansett sig ha skyldighet att göra är att försöka medverka till att åtgärderna skulle genomföras på ett professionellt sätt. Eftersom det har funnits åtskilligt att anmärka på vad avser arbetsgivarens vilja och förmåga att genomföra de planerade åtgärderna, har detta naturligtvis inneburit en rätt omfattande insats från förbundet, lokalt och centralt, i form av förhandlingar eller andra möten och kontakter med läraren, arbetsgivaren samt kollegor till läraren och den utsatta kvinnan. Förbundet har också ifrågasatt arbetsgivarens bedömning i slutet av omplaceringsperioden i december 2002, att läraren inte hade återskapat det förtroende som arbetsgivaren ansåg vara erforderligt för en återgång till sin tidigare arbetsplats redan från och med innevarande termin.

BETRÄFFANDE KD:S påståenden om att den utsatta kvinnan lämnats utan bistånd av SULF och att KD genom sitt ingripande har förmått förbundet att bättra sig, så är saken den att vi vid åtta tillfällen under 2002 har talat med eller träffat henne. Diskussionerna har gällt sakfrågor. Vi tog bland annat kontakt med medlemmen och föreslog henne att förbundet skulle uppdra åt den advokat hon tidigare haft kontakt med, och för vilken hon uppgav sig ha stort förtroende, att företräda henne i samband med att de ovan nämnda stödåtgärderna närmade sig avslutningen. Både medlemmen, advokaten och vi fann åtgärden korrekt och lämplig med tanke på att en långsiktig lösning måste nås. I denna del har KD:s agerande inte haft någon betydelse för oss.

DET FINNS ALLTID ANLEDNING för SULF att självkritiskt granska sitt agerande, i detta fall såväl som i andra. Det görs också. Förhoppningsvis kan alla sidor lära något av det inträffade. För vår del ser vi det som nödvändigt att också universitet och högskolor skaffar sig en ordentlig kompetens i att handlägga tra-kasseriärenden och att de hanteras på den nivå där denna kompetens finns.
Det finns inga skäl för SULF att släta över det som har inträffat. Vi har dock fått mycket tydliga signaler från de båda huvudinblandade att de önskar arbetsro för att kunna gå vidare. Det respekterar vi. Därför väljer vi att avstå från ytterligare kommentarer till KD:s skrivelse.

GÖRAN BLOMQVIST, FÖRBUNDSDIREKTÖR
THOMAS KIHLBERG, FÖRBUNDSJURIST
SULF


Kategorier: Arkiv