Debatt

En gång i tiden fick forskare betalt för sina artiklar men numera är man nöjd om journalens vetenskapliga kommitté och redaktion godtar publicering.
I dagens marknadsekonomi vid universiteten får institutionen ekonomisk ersättning för varje publicerad artikel i tidskrift med granskningskommitté. Författaren kommer i bättre anställningsläge och kan samtidigt se fram emot fortsatt förordnande om minimimkravet på antal publicerade artiklar per år uppfylls. Alltså finns det många forskare som har stort behov att publicera. Därför startas nya journaler och anordnas rikligt med konferenser.
Det är inte lätt att publicera kvalitativa artiklar i sådan omfattning. Därför beskriver många forskare i sina artiklar vad andra har gjort och lägger till 10 procent eget material. Man publicerar även sin forskning efter ett rullande schema allteftersom den framskrider – 90 procent gammalt och 10 procent nytt, i lagom proportion så att konflikt undviks med tidskrifternas ”copyright” regler.

I TIDSKRIFTERNAS VETENSKAPLIGA kommittéer ingår kända forskare men de får inte betalt för granskningen samtidigt som de måste få ihop inkomster till sin lön och vara lönsamma för arbetsgivaren. Arbetet måste då göras på fritiden och fort. Många granskare säger att ett uppdrag inte får ta mer än en timme trots att artikeln kan ha en längd på 25 A4-sidor. Då är det självklart att kvaliteten på granskningarna sjunker. Ofta säger den ene att artikeln kan godtas som den är medan den andre avslår publicering utan djupare motivering. Då anlitar man en tredje granskare som stöder någon av ståndpunkterna. Ingen har haft tid att fördjupa sig i skriften och bedömningen har höftats till. En sådan ”granskning” är egentligen ett lotteri. Dessa ”granskade”, ”godtagna” och publicerade artiklar kan av en doktorand sammanläggas till en doktorsavhandling med ett sammanfattande inledande kapitel. Vid disputa-tionen litar måhända opponenten och examinatorerna på att de sammanlagda artiklarna är kritiskt granskade av välkända forskare och avhandlingen passerar därför utan godtagbar kvalitativ värdering.
Publiceringskostnaderna för tidskrifterna ökar och antalet prenumeranter minskar. Några tidskrifter vill ha betalt i förväg från författare för att artikeln skall publiceras. Samtidigt kan man publicera sina alster på egen hemsida på internet nästan gratis. Skrifterna kommer att hittas med hjälp av sökmotorer såsom Google, men kvaliteten kommer inte att vara garanterad. Man måste själv värdera den funna kunskapen. Det blir problematiskt särskilt för unga forskare med ringa erfarenhet.

JOURNALERNA ÄR DYRA och numera kan bara universitetsbiblioteken hålla sig med dessa, knappast institutionerna. Biblioteken minskar även antalet prenumerationer av kostnadsskäl. För att spara startar förläggare tidskrifter på internet. För att få informationen måste man betala för ”password” och respektera ”copyright”.
Det stora kravet på antal publicerade skrifter gör att det arrangeras många konferenser och symposier. Många forskare försöker få sina bidrag med i konferensens ”proceedings” utan att delta i själva konferensen och därvid betala deltagareavgift. Därför har arrangörerna av många konferenser börjat kräva att deltagareavgift betalas innan publicering.
Möjlig utveckling är att tidskrifterna enbart kommer att finnas på internet. För att publicera där måste man betala så mycket att det täcker kostnaderna för granskning, internetportal och en rimlig ersättning till tidskriftsredaktionen. Avlönad granskning förväntas bli noggrann. Tidskrifterna kan då läggas ut på internet med allmän tillgänglighet och så att artiklarna kan laddas ned gratis.
Även obemedlade universitet i utvecklingsländer kommer att få tillgång till senaste kunskap som påskyndar stan-dardhöjningen där. Om tidskriften får gott rykte kommer goda författare att attraheras. Redaktionen blir försiktig om ryktet och tar inte in dåliga artiklar trots god betalning. Totala kostnaden för tidskriften kommer att bli lägre än om den utgavs som papperstidskrift med dyra distributionskostnader. Vidare kan journalerna lagras på bibloteksservrar med litet utrymmesbehov.

FÖR FORSKARNA BÖR kostnaden för publicering inte vara ett stort problem, då man får ersättning för varje publikation i nuvarande marknadsekonomiska system från universitetet, som i sin tur inte kommer att behöva betala så mycket till sitt bibliotek för tidskriftsprenumeration och lagringsutrymmen.
Systemet med mängdkrav på antal artiklar leder till ”publikationsnedskräp-ning”. De stora framstegen döljs i en flod av gammal skåpmat adderad med lite nytt. Är det så vi vill ha det? Vore det inte bättre att man publicerade, när man verkligen har något väsentligt att framföra? Är det existerande fragmenterade marknadsekonomiska systemet bra för forskningen generellt?
Jag tror inte det, men en ändring av kostnadsbilden vid publicering av tidskrifter på internet är nog något vi får räkna med.

RALEJS TEPFERS
PROFESSOR EMERITUS
CHALMERS


Kategorier: Arkiv