Är den svenska högskolan en port till kunskapens värld? Det är huvudfrågan i Kunskapens port av Lars Skyttner, professor vid Högskolan i Gävle (Instant Book AB Stockholm 326 s). Delar av boken ingår i den undervisning författaren ger i sin dagliga gärning. Svaret på frågan ger han med en motfråga: ”Vet våra akademiska lärare vad de sysslar med idag?
Lösa samhällsproblem
I vårt genompolitiserade samhälle har högskolan blivit redskap för social ingenjörskonst för att lösa skilda samhällsproblem och fyllts av utomstående politiska och regionala intressen. Grundutbildningen styrs till stor del av rent ekonomiskt och politiskt nyttotänkande. Regeringen hoppas på minskad arbetslöshet, kommunerna tror att den lokala högskolan skall ge dem snabba ekonomiska klipp och satsar ”aningslöst på att bygga forskarbyar”, de stora företagen skriker efter specialanpassade högskolekurser. Högskolan har blivit en parkeringsplats.
Inte springpojke åt politiker
Högskolan kan inte vara springpojke åt politiker och näringsliv. Högskolans egentliga syfte kan bara fastställas från allmänna vetenskapsteoretiska utgångspunkter och man bör skilja mellan vardagskunskap och vetenskaplig kunskap. ”Den halvbildning som idag baseras på kompendieläsning, flyktig handbokskunskap och Internet ger knappast svar på sådana frågor”.
Författaren tecknar därför en motbild och med utgångspunkt i kvalitetsnormer vill han återupprätta tilltron till den äkta kunskapen, där fakta inte underordnas värderingar, och det riktiga universitetet med dess akademiska civilkurage som nu håller på att försvinna. Någon förbättring kan inte komma till stånd om vi inte vågar gå in på de grundläggande frågorna om högskolans syfte, resurser och organisation.
En hel del råsopar
Författaren behandlar en lång rad frågeställningar som kännetecknat vår hög-skolediskussion sedan många år:
Beslutsorganisationen har minskat lärarnas och forskarnas inflytande, vi är på väg bort från den akademiska friheten och det kollegiala ledarskapet och beslutsmakten ligger hos byråkratin. Det riktiga universitetets undervisning har ersatts av flumpedagogik och alla slags yrkeskurser. Masshögskolan har gymna-sifierats, kraven har sänkts och lärarkompetensen minskat.
En hel del råsopar utdelas i beskrivning av dessa och andra drag i dagens högskola.
Vad vill då författaren? Några av hans förslag ser ut så här:
• markera skillnaden mellan högskolans yrkeskurser och de genuint vetenskapliga universitetsutbildningarna. I den akademiska utbildningen måste integritet och civilkurage aktivt uppmuntras hos forskare och studenter. ”Ett axiom måste vara att det inte är något positivt i att människor är eniga”.
Avveckla myten
• avveckla myten om den lokala högskolans regionalpolitiska betydelse. Omorganisera de små högskolorna och kalla dem ”yrkeshögskolor” och gör dem till goda fack- och yrkesskolor (jämför med Finland).
• koncentrera de stora forskningsresurserna till de stora städerna och regionerna
• gymnasiet har blivit en förlängning av grundskolans högstadium och högskolan har gymnasifierats. Inför därför ett collegeår mellan gymnasieskola och de teoretiskt inriktade universitetsstudierna och återinför studentexamen för tillträde till ”landets riktiga universitet”. För de lokala högskolorna är detta inte nödvändigt.
• återinför disputerade gymnasielek-torer och ställ krav på 60+80 poäng ämnesteoretisk grundutbildning för adjunkter. Återinför också provåret.
• för att universiteten skall kunna skapa och vidareföra vetenskaplig kunskap genom kvalificerad forskning och forskarutbildning måste de i intellektuell mening vara politiskt, ideologiskt och ekonomiskt oberoende. Uppgiften är att utveckla människan. I studierna är den vetenskapliga texten det centrala. Kvalitetsbegreppet skall ständigt hållas levande.
Boken avslutas med ett avsnitt om den moderna vetenskapens uppkomst och ett om vetenskap och kunskap.
BERT FREDRIKSSON
