Är loppet kört för mindre högskolor som vill bli universitet? Frågan engagerar framför allt Mitthögskolan, som i december fick avslag från Högskoleverket på sin ansökan om att få ett vetenskapsområde och därmed universitetsstatus inom humaniora och samhällsvetenskap. Men även andra följer utvecklingen med viss oro, bland dem Malmö Högskola, som också ansökt om att få bli universitet.
Mitthögskolans rektor Gunnar Svedberg suckar djupt inför den minst sagt problematiska situation som Mitthögskolan hamnat i och som inom kort blir föremål för regeringens beslut.
– Mitt förhållningssätt till det här just nu är att inte ödsla kraft på att försöka förstå eventuella bakomliggande utgångspunkter för Högskoleverkets beslut att nu för tredje gången anse att vi inte håller måttet. Jag förstår det helt enkelt inte, säger Gunnar Svedberg.
Nu är det regeringen som har bollen.
Bakom Mitthögskolans anhållan till regeringen om beslut om universitetsstatus senast från 1 januari 2004 står nu också landshövdingarna och landstingsråden i Jämtland och Västernorrland samt kommunalråden i de berörda kommunerna.
– Ett massivt stöd som klart uttrycker att vi arbetar på rätt sätt i regionen, säger Gunnar Svedberg.
Skärpning av kraven
Har Mitthögskolan bedömts hårdare än vad som var fallet för Växjö och Örebro 1998?
– Ja, svarar han och anser att det skett en avsevärd skärpning av kraven och hänvisar till att bedömningen 1998, som ledde till att högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro blev universitet, visar på en annan bedömningsgrund. Antalet professorer i samhällsvetenskap/humaniora på de tre nämnda platserna var den gången sex, fyra och fem.
Mitthögskolan har i dag 17 professorer inom motsvarande område.
– Vi har en bättre kvalitet att erbjuda studenterna än vad dessa hade när de blev universitet, framhåller högskolans rektor också i sin anhållan till regeringen där han bland annat även påpekar att den nätverksorganisation som Mitthögskolan utgör, genom att högskolan finns på ett antal orter, är politiskt förankrad och förenlig med modern pedagogik. Högskoleverkets bedömargrupp har enligt Gunnar Svedberg haft en förlegad syn på denna organisation och gjort den till en belastning.
Dåligt underbyggt
I en skarpt formulerad skrivelse till Hög-skoleverket bemöter han punktvis verkets argument som präglade av osaklighet, av dåligt underbyggda påståenden, av slarvigt genomförda studiebesök.
Som bevis för dåligt underbyggda påståenden pekar han bland annat på följande:
– Bedömargruppen anger i anslutning till texten om ämnet socialt arbete följande: ”Det skall noteras att en docentkompetent lärare i sociologi är verksam i socialt arbete, men att vederbörande nu är tjänstledig”.
– Ett mer klargörande och för Mitthögskolan positivare sätt att beskriva detta hade varit följande: ”En docentkompetent lärare i sociologi har lett fram en doktorand i socialt arbete till doktorsexamen och handleder för närvarande två doktorander i socialt arbete. Under hösten 2002 vistas docenten i fråga via ett internationellt stipendium vid ett lärosäte i Förenta staterna.”
Det finns många liknande exempel, framhåller han.
Karlstad, Växjö, Örebro och Mitthögskolan är likvärdiga då det gäller forskningsmedel, anser Gunnar Svedberg och hänvisar till en tabell från HSVs årsrapport 2002.
– Jag finner det märkligt att bedömargruppen inte uppfattar detta som positivt för Mitthögskolan, säger han.
Följer utvecklingen
Andra högskolor följer noga utvecklingen.
I Malmö märks en viss oro…
Det medger rektor vid Malmö Högskola, Lennart Olausson, som i april förra året lämnade in sin högskolas ansökan om att få bli universitet.
– En viss osäkerhet om vad som kan hända med våra ambitioner känner jag efter att ha tagit del av utredningen bakom Högskoleverkets beslut gällande Mitthögskolan. Den markerar, som jag uppfattar det, en skärpning av kraven. Jag vill inte spekulera över orsaken till skärpningen, men medger att jag känner en viss osäkerhet över att det inte går att direkt ta på vad som krävs. I de vanliga utredningarna i Högskoleverkets regi formuleras kraven mycket tydligt, men här är kraven oklara.
– Vi har i en jämförelse med övriga i landet den lägsta andelen fakultetsmedel i förhållande till den grundutbildning vi har, säger Lennart Olausson och tillägger:
– Det är viktigt att få universitetsstatus främst av två skäl: Mer forskningsanslag och rätten att bedriva forskarutbildning i egen regi.
Långt från målet
Alf Gunnmo, som var prorektor på Mitthögskolan från sammanslagningen av högskolan i Östersund och högskolan i Sundsvall/Härnösand 1993 fram till hösten 1999, ser behandlingen av Mitthögskolans ansökan som att det akademiska etablissemanget inte vill ha flera universitet.
– Vi ställde upp ett mål för tio år sedan, att arbeta för att bli universitet, men det känns som att vi nu är längre borta från målet än någonsin. Det är märkligt att man inte tittat närmare på tidigare bedömargruppers uttalanden, exempelvis sågs det vid ett tillfälle som att ämnet historia var väl moget för forskarutbildning, medan man nu har en motsatt uppfattning. En diskussion runt vad de olika bedömningsgrupperna står för skulle kunna vara nyttig, menar Alf Gunnmo.
Han upplever att Mitthögskolan haft svårt att få acceptans för att jobba i nätverk, att Högskoleverket helt enkelt inte vill se att det går.
– Ett konkret exempel på den inställningen är den genomgående negativa tonen i bedömargruppens yttrande som bland annat tar sig uttryck i att man anger avståndet mellan de båda campusorterna Härnösand och Östersund till 30 mil när det i verkligheten är 22 mil.
”TIDEN ÄR ÄNNU INTE MOGEN”
Vad anser Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket, om Mitthögskolans upplevelse av att ribban har höjts i jämförelse med vad som gällde när Karlstad, Örebro och Växjö blev universitet?
– Det finns ingen grund för denna. Kraven är inte annorlunda nu än tidigare. I vår bedömargrupp sitter sex mycket erfarna och kloka professorer, flera av dem har deltagit i andra bedömningar och även i tidigare bedömning av Mitthögskolan. Som brukligt är fick även Mitthögskolan uttala sig om gruppens sammansättning innan den tillträdde, av de sex ville man ha tre, övriga utsågs av andra skäl.
– Det är tråkigt för Mitthögskolan, men Högskoleverkets styrelse har utgått från bedömargruppens slutsats att tiden ännu inte är mogen för att bli ett humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde, säger Sigbrit Franke.
– Som privatperson kan jag tycka att man haft lite för bråttom. Fyra år som nu gått sedan den första ansökan gjordes, är en mycket kort tid när det gäller att bygga grunden för ett universitet, säger hon och tycker att kritikerna av beslutet borde svälja förtreten och istället fokusera på framtiden, det vill säga på att skapa möjligheter till en allt bättre kvalitet för studenterna, doktoranderna.
Mitthögskolan fokuserar på antalet professorer, att man nu har 17 professorer i samhällsvetenskap/humaniora och därmed menar sig ha mer på fötterna än vad Karlstad, Örebro och Växjö hade vid deras bedömning 1998 och som då ledde till universitet.
– Situationen nu är annorlunda på grund av befordringsreformen. Cirka två tredjedelar av professorerna är så nyligen rekryterade att de inte hunnit etablera hållbara forskarmiljöer. Mitthögskolan har gjort mycket sedan universitetspröv-ningarna 1998 och 2000. Högskoleverket ser positivt på den utvecklingen, men vi anser att det krävs ytterligare tid för att bygga upp en samlad, stark forskningsmiljö inom humaniora och samhällsvetenskap.
Inte nått ända fram
Vid två tillfällen har bedömargruppen påpekat att det nätverk som Mitthögsko-lan utgör är en hämmande faktor – tycker du att man har en konservativ inställning till nätverksorganisationer?
– Nej det tycker jag inte alls, men det blir naturligtvis mer komplicerat att få det att fungera när man är utspridd på flera platser med milslånga avstånd emellan. Vi har inga negativa synpunkter till idén som sådan, men bedömargruppen tycker inte att högskolan nått ända fram i sin ambition.
Sverige har nu tio universitet – finns det enligt din mening utrymme för flera?
– Det är en fråga för politikerna att ta ställning till och hör inte riktigt hemma i det här sammanhanget som handlar om huruvida Mitthögskolans studenter ska kunna erbjudas tillräckligt god kvalitet eller inte.
– Men det är klart att de nuvarande resurserna är begränsade. Om dessa vore oändliga skulle vi kunna ha hur många universitet som helst. Anser regeringen att det går att pumpa in pengar så OK. I dagsläget har vi enligt SUHF (Sveriges Universitets & Högskoleförbund) en resursbrist på tre miljarder kronor på forskarutbildningen och tre miljarder kronor på grundutbildningen.
Mot bakgrund av flera kritiska debattartiklar uppfattas du som motståndare till mindre högskolor, inte minst nu från Mitthögskolans sida. Vad går din kritik ut på?
– Att det råder obalans mellan grundutbildning å ena sidan och forskarutbildning och forskning å den andra. Det behövs ett ordentligt resurstillskott för att lösa ekvationen. Vi har 300 000 studenter inne i systemet och därmed ett stort ansvar, säger Sigbrit Franke.
Högskoleverkets styrelse var inte enig, två av medlemmarna reserverade sig mot beslutet om avslag.
LENA WIKLUND
