Det är åter tillåtet för män att vara fåfänga; att klä sig snyggt och moderiktigt, färga håret, använda spray och gel. Så har det varit flera gånger tidigare i historien, till exempel under första halvan av 1800-talet.
En världsman då skulle kunna konsten att behaga. Han skulle kunna konversera både män och kvinnor, vara dansant, bära den tidens teatrala modekläder i starka, expressiva färger, ha en vacker och behaglig röst, föra sin kropp på ett vackert och behagligt sätt.
Med industrialismen kom ett annat ideal för borgerligheten, affärsmannen med vassa armbågar, en self-made man som såg till sin egennytta och skaffade sig – om inte en förmögenhet – så dock en hyfsad framgång.
–Det här visar att våra idéer om manlighet är just idéer, konstruktioner som förändras från tid till annan, säger David Tjeder, 30 år och doktorand vid historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Han har också studerat i Cambridge och vid l’Ecole des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris.
Liten grabb
Egentligen skulle David Tjeder ha disputerat nu i december, men en liten grabb vid namn Otto, nu 4,5 månader, kom i vägen och disputationen har skjutits fram till den 9 maj.
Idén till avhandlingen om 1800-talets olika ideal för manlighet kom när han höll på med sin D-uppsats om hur man såg på kvinnlig sexualitet på 1800-talet. Då väcktes hans intresse för männen som såg på sig själva som normen,
Människan; som hade framgångar hos Könet.
Ordet ”mansforskare” gillar han inte. Han beskriver sig själv som en kultur- och mentalitetshistoriker som tidigare skrev om kvinnor och nu är en feministisk genusforskare som skriver om män.
Ett tema i avhandlingen rör ”ytan” hos den artige gentleman som visste hur man för sig i salongerna. Den belevade världsmannens specifika period inföll 1810-1860, då borgerligheten tagit över gamla aristokratiska ideal och omformat dem efter egna klasspecifika behov.
Råd att behaga
Beskrivningen av den fåfänge, behagande mannen för tankarna till Gustaf IIIs 1700-tal mer än till 1800-talet, framkastar jag och David Tjeder säger att han blev jätteförvånad när han hittade pamfletter från 1800-talet med råd om sättet att behaga.
–Det var ingen som hade hittat eller lyft fram dem tidigare. Många texter var översatta från franska och tyska, idealen var alltså inte specifikt svenska.
Men när borgerskapets mansideal började närma sig bilden av hur kvinnan skulle vara, blev det viktigt att markera avstånd. Medelklassens män var skräckslagna inför utsikten att behagligheten skulle drivas för långt, manligheten bli omanlig.
–Parallellt med fascinationen inför den tjusiga ytan betonade man karaktären, säger han.
–Det är ett lite luddigt begrepp, svårt att sätta fingret på vad ”det sanna självet” innebär. Men det var helt okej att lära sig belevenhet om man bakom masken hade en inre fast karaktär.
Mängder av regler
Det fanns mängder av regler som drog upp linjerna mellan könen, berättar Tjeder.
En man kunde vara känslig, men fick inte vara känslosam.
Unga män kunde vara romantiska, de fick älska poesi och även gråta.
Skruvlockar hörde kvinnorna till, män skulle inte vara lockiga på det sättet. Däremot var det helt okej att rulla upp håret på papiljotter före kvällens sällskapsliv.
–Även i dag, när fåfängan har demokratiserats, markerar män gränser mot det feminina, påpekar han.
Kjolar för män
Långhåriga killar har sitt långa hår på annat sätt än tjejer. En man med hästsvans har den i nacken, inte vippande uppe på huvudet. Hos H&M kan man köpa kjolar för män, annorlunda skurna än kjolar för kvinnor.
–Jättelänge har jag hört att snart kommer ett mode med kjolar för män. Jag är själv en sådan som gillar att ha kjol, avslöjar David Tjeder.
–Men saken är den att kvinnorna, sedan de kämpat sig till rätten att gå i långbyxor, tog ett steg uppåt i makthierarkin. En man som medvetet tar på sig en kvinnlig kjol tar ett steg nedåt i makthierarkin och riskerar beteckningen fjollig.
Mot slutet av 1800-talet ersattes etikettspamfletterna med böcker om hur man lyckas i affärer. Mallen för manlighet ändrades därefter. Det blev inte så viktigt att kunna dansa och konversera. Det var viktigare att affärsmannen, tiden stora hjälte, var praktisk och handlingskraftig.
I kris
Det ”evigt manliga” är inte så evigt, under historiens lopp har det betytt olika saker. Föreställningar om krigaren, vildmannen, jägaren, fiskaren är också konstruktioner, menar Tjeder, som inte har mycket till övers för ”biologiska” mansteorier av den typ John Gray och Robert Bly (”Kvinnor är från Venus, män från Mars” respektive ”Järn-Hans”) företräder.
–I alla tider har mansrollen varit i kris, ler han. Manligheten var alltid manligare förr.
För män gäller samma sak som Simone de Beauvoire sa om kvinnor: Man föds inte till kvinna– man blir det.
–Min förhoppning – kanske fåfäng – är att avhandlingen ska kunna få oss att slappna av lite, säger David Tjeder.
–Om vi ser att idealen för vad som är manligt förändrar sig så blir mallarna inte så himla viktiga. Vi är i dag alltför besatta av att dra upp gränser mellan könen.
KERSTIN KÅLL
