NÅGRA TANKAR OM DISKRIMINERING
Har SULF blundat för ett fall av etnisk diskriminering? Nyligen har vi i Universitetsläraren kunnat läsa två inlägg där Mohsen Hakim hävdar att så är fallet då han sagts upp från Mälardalens högskola och SULF alltför lättvindigt accepterat arbetsgivarens agerande. Det inträffade är anmält till DO och förhandlingar pågår för närvarande mellan CF (dit Hakim är dubbelansluten) och arbetsgivaren. Jag är inte tillräckligt insatt i ärendet för att kunna kommentera själva handläggningen utan vill i stället ta åsiktsutbytet i tidningen till
utgångspunkt för några reflektioner.
HAKIM UNDRAR VAD SULF har för policy – främja diskriminering eller motarbeta den? Det är en felaktigt ställd fråga. Självklart är det förbundets policy att motarbeta diskriminering och lika självklart är att förtroendemän och anställda också verkar i den andan. En intressantare fråga är om vi skaffat oss tillräckligt känsliga instrument som säkert ger utslag när diskriminering förekommer. Det räcker inte med god vilja, det behövs också de rätta ögonen.
I DEBATTEN OM den bristande jämställdheten inom utbildning och forskning har det ofta sagts att fler framgångsrika kvinnor behövs som modeller för andra kvinnor. De behövs också för att öppna ögonen på en del män. Jag måste tillstå att det faktum att det fanns relativt få kvinnliga kollegor i mitt eget ämne länge hade som följd att jag hade svårigheter att tillräckligt uppskatta dem som ändå fanns. Kvinnor uttrycker sig kanske annorlunda än män skulle göra i samma situation, formulerar argumenten på ett annat, ”omanligt”, sätt. Det tog lång tid och många möten med intelligenta kvinnor för mig att rätt uppskatta deras kompetens.
PÅ LIKNANDE SÄTT menar Hakim att diskrimineringen av invandrare kanske inte alltid beror på att de är just invandrare utan att de beter sig ”osvenskt”. Det tror jag det ligger mycket i. Sverige har varit etniskt mycket homogent och komplexiteten har vuxit snabbt under de senaste decennierna. Så snabbt att vi inte hunnit med. Vi bedömer våra medmänniskor med hjälp av sinnen uppövade i en i de här sammanhangen irrelevant miljö. Vi vill säkert väl, de allra flesta av oss, men vi kan inte se ordentligt.
JAG DELTOG i det internationella lärarfackets, Education International, kongress förra året och fick då frågan från en nyzeeländsk kollega varför den svenska ursprungsbefolkningen inte var representerad med en egen delegat. Jag var som fallen från skyarna. Det var en för mig helt ny frågeställning. –Nu skall jag i alla fall, i den mån det är möjligt, ta reda på hur många samiska universitetslärare det finns i landet.– Att jag till skillnad från den nyzeeländska delegaten inte hade kommit på tanken tidigare kan ha minst två orsaker: antingen att de samiska universitetslärarnas situation inte är en annan än majoritetens eller också att deras speciella situation är osynlig för det stora flertalet. Samma sak kan naturligtvis sägas gällande varje särskild grupp. Behovet av att göra en min-oritets situation synlig är det kanske bästa argumentet för kvotering.
FÖR SULF SOM organisation är det nödvändigt att så långt möjligt synliggöra alla högskolelärares situation för att kunna verka för en förbättring. Somliga medlemmar behöver förbundets stöd mer än andra. Det är ett viktigt skäl till att förbundets representativitet måste bli bättre inom hela högskolan och bland alla grupper av lärare. En hög anslutningsgrad räcker inte, också inom förbundet måste rep-resentativiteten vara god. Det viktigaste är inte att alla grupper är representerade i proportion till sin storlek utan att alla röster hörs. Den första förutsättningen för att goda beslut skall kunna fattas är att sakläget och handlingsalter-nativen är väl kända. Först i andra hand kommer önskemål om vem som beslutar. Så när jag tycker mig finna få namn med utomnordiskt ursprung i listan över SULF:s kongressdelegat-er bottnar det inte i någon djupare kännedom om medlemskårens sammansättning. Det är istället uttryck för övertygelsen att vi måste lära av varandra. För att det skall vara möjligt måste alla synas.
