Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt 20-02

20 december, 2002
Universitetsläraren

I nr 16 av Universitetsläraren skrev SULFs ordförande Christoph Bargholtz några tänkvärda ord i krönikan, bland annat att ”lärare tvingas till andliga gatlopp inför spefulla studenter och kollegor”, liksom att ”omogna studenters, i anonymitet avgivna, elakheter i oförändrat skick lagts ut på nätet av institutionen”.
Tack för detta klargörande ställningstagande! Eftersom det inte bara är i grundskola och på gymnasium som arbetsklimatet idag är så hårt inträffar mobbning förstås också vid universitet och högskolor. Jag menar att det gått så långt att lärare inte bara får löpa gatlopp och exponeras på Internet utan att sådana trakasserier (vilka är särbehandling som många gånger är kränkande) i en del fall går så långt att lärare inte orkat med dem utan suiciderar. I SOU 1999:69, Individen i arbetslivet, sägs att av de omkring 1 500 självmorden i Sverige varje år är 200-300 arbetsrelaterade, varför åtminstone några bör vara lärare i den högre utbildningen. Mobbning har blivit en ny, och väldigt kreativ, befordringsgång. Om man lyckas med mobbningen så blir man ju av med den ’tröttsamme’, ’obehaglige’, ’okunnige’ kollegan.
Jag hävdar att det redan gått så långt att lärare avskedats, inte på grund av att de varit så dåliga lärare att uppsägning varit befordrad utan att de utsatts från sådant massivt och kollektivt tryck från kolleger att arbetsgivaren kunnat avskeda dem. Någon säger då kanske att facket då träder in och hittar en lösning som är godtagbar både för arbetsgivaren och för läraren. Så sker förstås ofta men det inträffar också att lärare avskedas utan att dess fackliga organ träder in och ger ett reellt försvar. I synnerhet utan att driva att deras medlem särbehandlats av sina kolleger på ett sätt som är kränkande. Många gånger tillhör den utsatte läraren samma fackliga organisation som de kolleger som utsatt denne lärare för mobbning.
Hur kan sådant ske? Jo, det finns mera att slåss om. Staten lämnar större frihet än tidigare hur fördelningen av respektive universitets anslag skall användas. Dvs det är fråga om makt. Vad som är vetenskap är mindre centralt. Allt handlar om makt, makt över andra och makt över resursernas fördelning.
Då under den franska revolutionen de mänskliga rättigheterna diskuterades i nationalförsamlingen 26 augusti 1789, försökte den katolske prästen abbé Henri Gregoire få tillstånd att en passus om de mänskliga skyldigheterna också skulle skrivas in. Så blev dock inte fallet och frågan om våra skyldigheter har, såvitt jag vet, sedan aldrig aktualiserats. Om det hade skett hade kanske arbetet med de mänskliga rättigheterna idag hunnit något lite längre, också frågan om rättssäkerhet på våra arbetsplatser, både för lärare och studenter. De maktpositioner jag ovan beskrivit hade kanske (åtminstone till någon del) kunnat balanseras om abbé Grégoires klarsynthet hade vunnit gehör för mer än 200 år sedan.
Ett par ord i högskolelagen om att den som söker tjänst liksom befordran skall ha ”visat gott etiskt omdöme” för att vara behörig, avvisas kanske med att ”gott etiskt omdöme” inte kan definieras. Jag menar att det måste bli en självklarhet att detta skall uppfyllas av alla anställda inom vår högre utbildning.

PER LINDSKOG
BITRÄDANDE LEKTOR VID INSTITUTIONEN
FÖR TEMA LINKÖPINGS UNIVERSITET

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv