Krister Henriksson är universitetsadjunkt på låtsas men professor på riktigt. Han spelar nämligen George, en misslyckad lärare i klassikern ”Vem är rädd för Virgina Wolff” på Södra Teatern i Stockholm.
Han fördelar, liksom Dramatenkollegan Stina Ekblad, sina gracer mellan att själv stå på scenen och att lära andra att göra det och båda är deltidsprofessorer i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm.
Stina Ekblads professur är inriktad mot textinterpretation och språklig gestaltning:
– Det handlar om klassiska texter, bland annat Shakespeares dikter, berättar hon.
– Min uppgift är att hjälpa studenterna att hitta ett uppriktigt, modernt och lekfullt sätt att levandegöra dessa svårtillgängliga texter på. Många av Shakespeares pjäser är en till synes ändlös väv av metaforer och jag börjar därför med de korta sonetterna, dikter som kan liknas vid dramatiska monologer. Jag försöker frigöra studenternas energier och berättarlust och pånyttföda de gamla fina melodramatiska och teatraliska uttryckssätten. Det är förvisso en utmaning att exekvera en lång Shakespearemonolog, utan att söva teaterpubliken. Det kräver både berättarglädje och kraft.
Den tiggande trashanken är en bjärt kontrast till Shakespeares prins Hamlet.
– Som skådespelare måste du kunna gestalta båda och empati är en viktig egenskap för att kunna synliggöra den lilla människan, säger Stina Ekblad.
Konsten att nå ut
Krister Henriksson lär studenterna den svåra konsten att nå ut med sitt budskap från scenen.
– För att kunna göra det måste du vara teatralisk och teatraliteten måste komma inifrån dig själv, menar han.
– Att stå på en scen är ett onaturligt tillstånd för oss människor, som lätt skapar spänningar. Dessa försöker jag lösa upp genom olika övningar, där du snuddar vid ditt innersta. Det finns ingen universalmetod för utbildning av skådespelare. Jag vill istället ge ungdomarna olika verktyg och sedan får de experimentera sig fram. Det är också viktigt att tala om teater och gå på teater.
– Jag kan till exempel be mina studenter berätta varför de tycker att en viss skådespelare är bra; det är ett utmärkt sätt att lyfta fram de goda exemplen och lära av dem. Av hävd har regissören stått för det intellektuella och skådespelaren för det emotionella. Jag vill riva den barriären och uppmanar därför mina elever att läsa god litteratur och delta i samhällsdebatten. Teatern har också mycket att lära av näringslivet och vice versa.
Varför blev du själv skådespelare?
– Helst hade jag velat bli konsertpianist eller författare men det fanns varken flygel eller böcker i mitt hem, berättar Krister Henriksson. – Så jag valde skådespelaryrket; då kunde jag ju själv vara instrumentet. Fast egentligen väljer man inte att bli skådespelare, utan man drivs av ett inre behov att uttrycka sig. Ska man ägna sig åt teater måste man känna att man inte kan syssla med något annat.
Ingen har några akademiska traditioner i familjen. Den bokliga bildningen har de istället fått i sin yrkesgärning, där de tolkat Ibsen, Strindberg, Shakespeare och många andra stora författare och skalder.
Fantasin viktigast
Stina Eklad kände också tidigt att hennes håg stod till teatern.
– Fantasin är skådespelarens viktigaste egenskap och en förutsättning för att kunna göra en bra rolltolkning, menar Stina Ekblad.
– Du måste tycka och känna som rollfiguren och det kräver inlevelseförmåga och fantasi. För mig är fantasi är ett mångfasetterat begrepp som även täcker in humor och empati. Det handlar också om att bejaka barnet inom dig; att liksom Pippi Långstrump vägra att bli vuxen.
Bildlikt talat står många yrkesgrupper på scenen. Lärare, präster och företagsledare är några exempel.
– Det brister ofta betänkligt när det gäller engagemanget, menar Stina Ekblad.
– Och då når de heller inte ut med sitt budskap. En grundläggande scenisk utbildning borde därför vara obligatorisk för alla som har kommunikation som yrke.
Fungerar som rådgivare
Krister och Stina fungerar som rådgivare till den uttagningsjury som ska vaska fram de tolv mest teaterbegåvade ungdomarna bland de 700 som årligen kallas till Teaterhögskolans inträdesprov.
– När jag själv satt i juryn fäste jag stort avseende vid den sökandes andliga avtryck, säger Krister Henriksson.
– Jag fastnade ofta för personer, vars blotta närvaro fick luften att dallra. Den numera bortgångne Allan Edvall är en av mina personliga favoriter bland skådespelarna. Han var ett Pompeji på två ben och själva inkarnationen av en aktör; intelligent, lyhörd och en blandning av manligt och kvinnligt.
Krister Henriksson anser att kvinnor ofta är bättre skådespelare än män.
– Det beror bland annat på att de är mera empatiska och har lättare för att uttrycka känslor, menar han.
– Dessutom tränas vi kvinnor i att spela roller i ett mansdominerat samhälle ända sedan barnsben, tillägger Stina Ekblad.
– Det är på gott och ont men på scenen har vi nytta av den träningen.
Krister Henriksson fick sin skådespelarutbildning vid scenskolan i Malmö i slutet av 60-talet och Stina Ekblad utbildade sig vid Odense Teaters Elevskole i början av 70-talet. Båda ingår i Dramatens fasta ensemble. För närvarande spelar Stina Maria i Shakespeares ”Trettondagsafton” på Dramaten.
Båda har pedagogisk erfarenhet och är sedan tidigare knutna till Teaterhögskolan.
– Jag är dessutom trebarnspappa och föräldrarollen uppövar verkligen den pedagogiska förmågan, menar Krister Henriksson. En god pedagog måste älska sina studenter och det gör jag högt och rent. När jag undervisar kommer jag också till insikt om hur mycket jag själv lärt mig under mina 30 år i yrket. Det är underbart att få dela med sig av detta!
Annorlunda professur
Undervisningen bedrivs i gruppform och de studenter som deltagit i de olika blocken får sina högskolepoäng.
– Vi ser gärna att studenterna skriftligen dokumenterar varje block och vi försöker hitta bra metoder för att bedöma deras kunskaper och färdigheter, säger Stina Ekblad.
– Att vara professor vid en konstnärlig högskola skiljer sig från professurer vid andra lärosäten, menar Magnus Kirchoff, pedagogisk utvecklingschef vid Teaterhögskolan.
– Vi bedriver ingen traditionell forskning, utan ser framför allt till beprövad erfarenhet och konstnärliga kvaliteter när vi utser professorer. Den pedagogiska erfarenheten är självklart också viktig. Från 2003 kommer alla våra lärare att få en tioveckors pedagogikutbildning på högskolenivå. Fast drama är egentligen den ultimata formen av pedagogik och appellerar både till känsla och förnuft.
CLAES-GÖRAN HANBERG
