I ett fyndigt fast något överanspänt utlägg (jag anar en viss stressprofil bakom texten) debatterar Sverre Sjölander mot olika psykologiska träningsmetoder mot stress. Han har onekligen en viss poäng när det gäller den vilturartade konsultverksamheten på företag, som dessutom görs mot stora summor av pengar.
Det jag reagerar på i hans argument är mest hans tydliga okunnighet om relationen mellan stress (objektiv situation) och stress (subjektiv upplevelse) som stressforskningens fader Lazarus redan för ett halv sekel sedan redogjort.
Det psykologiska i stressen är inte OM vi drabbas av den (stressoron) eller kan undvika den utan HUR olika individer klarar av att hantera den – alltså objektivt sett en och samma stress.
Sjölander utgår från att stressen beror på att staten reducerat antalet lärare och ökat antalet studenter. Okay, det kanske är verklighet nu och det skall man ändra på men det psykologiska, vilka dessa övningar ofta är avsedda för, handlar om vilka kommer undan sjukdomen (inte stressen!) och hur. De som klarar sig trots överbelastning behöver knappast ”träning” i den form som beskrevs. Det handlar om de som kanske från början har attityder och även personlighetsbakgrund som gör de mer sårbara. Det är ju detta som ’profiler’ baseras på.
Jag håller med om att den typen av konsultövningar som cirkulerar i landet knappast är baserade på vetenskapliga grunder. Icke desto mindre, har mina kunskaper och mångårig forskning på området gett för handen att de mest sårbara personlighetsdrag och attityder handlar just om brist på grundtillit och brist på avslappning. Meditation och en viss regression med barnslig lek (libi-dobejakande) är därför alldeles utmärkt medicin mot den överspända och överjagsbetonade attityden som råder i samhället. Att dessutom införa övningar där man håller på i tre timmar med nåt man kan klara av på tre minuter, som Sverre Sjölander speciellt hånade, låter för mig som en genialisk idé för att motverka den skadliga ’snabbhetskulturen’ som vi i Västvärlden fått in i ryggmärgen. ’Snigelterapi’ som jag skulle kalla den borde införas på alla arbetsplatser.
MAARIT JOHNSON
FORSKARE I PERSONLIGHET OCH STRESS
VID STOCKHOLMS UNIVERSITET
