I flera artiklar i SULF-tidningen har betonats hur det kraftiga börsraset på senare tid drabbat forskningen. I ledaren 15/2002 framhålls att forskningsstiftelserna till följd av raset tvingats minska sina anslag med
1–2 miljarder kronor per år, och man nämner att en minskning av 2 miljarder kronor svarar mot en nedläggning av hela Karolinska Institutet. Jag vill påstå att dessa siffror är kraftigt överdrivna. Dessutom måste man se de senaste två årens börsnedgång mot bakgrund av den närmast sanslösa uppgång som skett dessförinnan. Kommentatorer börjar gärna sin historieskrivning år 2000. Jag skulle vilja teckna en bakgrund, som sträcker sig lite längre tillbaka i tiden.
1993 ÅRS RIKSDAG BESLUTADE att de tidigare löntagarfondsmedlen främst skulle användas för inrättande av forskningsstiftelser, och de första stiftelserna fick dela på 10 miljarder kronor. Under stiftelsernas första tid skedde en kraftig kapitaltillväxt till följd av uppgång på börsen. Under åren 1994-1998, då jag var VD för den största av dessa stiftelser, Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF), ökade stiftelsens kapital från 6 miljarder till cirka 10 miljarder kronor, och utvecklingen för övriga stiftelser var liknande. Under 1998 gjorde jag en prognos för SSF:s fortsatta kapitalutveckling och räknade då med att den kraftiga uppgång som skett på börsen rimligtvis inte skulle kunna fortsätta utan att man måste räkna med en lugnare tillväxt eller till och med viss tillbakagång. Med en medeltillväxt om cirka 5 procent (räntor, aktieutdelning och aktietillväxt) och en anslagsvolym om 1 000 miljoner kronor (som var fastlagd för de närmast följande åren), skulle stiftelsens kapital minska med cirka 500 miljoner kronor per år och år 2002 ligga på cirka 8 miljarder kronor. Under de närmaste åren efter min avgång (1999–2000) skedde som bekant en exceptionell uppgång på börsen, och SSF:s kapital var som mest cirka 13 miljarder kronor. Sedan har det skett en minst lika drastisk nedgång, och kapitalet var 1 oktober i år ca 8,5 miljarder kronor, eller till och med lite högre än vad jag prognostiserat för fyra år sedan. Sett i förhållande till toppen för två år sedan är nedgången dramatisk, men i relation till realistiska prognoser över ett lite längre tidsperspektiv är det knappast fråga om någon nedgång alls och i vart fall inte i närheten av de siffror som flyter runt i pressen.
Trots den kraftiga börsnedgången under senare tid är forskningsstiftelsernas sammanlagda kapital i dag betydligt större än vid stiftelsernas tillkomst. Om en stor del av medlen inte placerats i aktier, skulle forskningen i dag haft betydligt mindre medel till sitt förfogande än vad som nu är fallet.
EN ANNAN FRÅGA som också är av stor betydelse gäller stiftelsernas livslängd. Stiftelserna har rätt att använda sig av kapitalet för årlig utdelning och därigenom själva avgöra livslängden. SSF planerade under den första tiden för en livstid om cirka 20 år, det vill säga ungefär fram till år 2015. Under 1998 började man dock diskutera en annan strategi, bland annat efter önskemål från utbildningsdepartementet, som önskade att man skulle arbeta för i huvudsak obegränsad livstid. Enligt våra beräkningar skulle detta kräva en reduktion av den årliga anslagsvolymen från cirka 1 000 till 300–400 miljoner kronor, vilket vi bedömde som väl drastiskt. I stället diskuterades en kompromiss med en volym av cirka 600 miljoner kronor, vilket skulle svara mot en livslängd om 25–30 år. Detta har sedan blivit utgångspunkten för SSF:s policy. När man nu talar om att stiftelsen kommer att skära ned sina anslag med cirka 500 miljoner kronor är detta alltså till största delen en följd av ändrad policy – bland annat efter önskemål från utbildningsdepartementet. Givetvis drabbar en nedskärning dagens forskning hårt, oavsett vad orsaken är, men jag anser det angeläget att fakta tillrättaläggs.
YTTERLIGARE ETT FAKTUM är av betydelse för dagens debatt. Detta gäller den neddragning av de statliga forskningsanslagen som beslutades av 1996 års riksdag som ett led i den stora saneringen av rikets finanser. Forskningsråden, NUTEK, Naturvårdsverket med flera fick då vidkännas neddragningar om närmare 1000 miljoner per år. En motivering var att forsknings¬stiftelserna borde till stora delar kunna kompensera detta bortfall. Så skedde också, och SSF tog tillsammans med övriga stiftelser över statliga program svarande mot närmare hälften av neddragningen.
Forskningsstiftelserna befann sig vid denna tid i ett uppbyggnads¬skede, och det fanns utrymme för temporära åtgärder av detta slag. Avsikten var – i vart fall från stiftelsernas sida – att det verkligen var fråga om åtgärder av övergående natur. Nu har statsfinanserna stabiliserats och återgång till mer ’normala’ förhållanden har skett på till exempel det sociala området, som också drabbades av neddragning. Det är nu läge att staten tar sitt ansvar också betr. forskningen och åtminstone återställer stödet till nivån före den stora neddragningen, med ett ökat stöd i första hand till grundforskningen. Därigenom skulle forskningsstiftelserna kunna koncentrera sig på sin huvuduppgift, som är att stödja den strategiska eller långsiktigt målinriktade forskningen.
INGVAR LINDGREN
F.D. VD FÖR STIFTELSEN
FÖR STRATEGISK FORSKNING
