I ett tidigare nummer av Universitetsläraren redogörs för den uppgörelse om full kostnadstäckning för forskningsprojekt som Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) och vissa forskningsfinansiärer har träffat.
Som bekant har den externa finansieringens andel stadigt ökat och svarar nu mer än hälften av de totala kostnaderna för forskning och forskarutbildning. Enligt propositionen Forskning och förnyelse (2000/2001:3) gäller: ”Den externfinansierade forskningen skall bära sina egna kostnader.” Vad detta ska innebär är oklart. Det finns gott om exempel på att universitet och högskolor har konkurrerat om anslag genom att gå under varandra i ”kringkostnader-na”. Och att göra så är varken fel eller orimligt: kostnaderna kan ju åtminstone teoretiskt variera beroende på de förutsättningar som råder.
Det nya systemet för full kostnadstäckning innebär ett påslag om 18 procent för indirekta kostnader och 17 procent för lokalkostnader, eller totalt 35 procent. Vissa undantag finns, till exempel för tyngre utrustning, men dessa undantag kan vi förbigå i detta sammanhang.
DET FINNS FLERA FÖRDELAR med att en överenskommelse har nåtts. Rimligtvis måste den innebära att ett vanligt och mycket stort problem för åtskilliga anställda en gång för alla kan elimineras. Tidvis har diskussionerna om i vilken utsträckning externa anslag ska bidra till att täcka olika kring- eller overheadkostnader varit intensiva. Många har ifrågasatt att en del av deras forskningsanslag uttaxeras för att finansiera dessa kostnader. Denna inställning har dock medfört stora bekymmer för både etablerade forskare och doktorander vilka har sina anställningar finansierade med externa anslag.
En motion från SULF-Linköping till årets SULF-kongress belyser detta. En forskare får ett externt anslag som avser att täcka forskarens/doktorandens lön under ett par år. Under projektet blir vederbörande långvarigt sjuk eller föräldraledig. Härigenom får just detta projekt extrakostnader, eftersom delar av utgifterna för de sociala förmånerna läggs till övriga kostnader för att utföra forskningen. Varken universitet eller forskningsråd anser sig ha någon skyldighet att täcka till denna kostnad.
KONSEKVENSEN ÄR att om forskaren/doktoranden till exempel utnyttjar sin lagstadgade rätt att vara föräldraledig, så förbrukas anslaget snabbare än beräknat. Därmed kan inte forsk-ningsuppgiften genomföras som planerat. Den ökade meritering, som anställningen också var tänkt att innebära, går förlorad för den berörda.
Hon eller han har ett alternativ: att avstå från sin lagenliga sjukersättning eller föräldrapenning!
De beskrivna förhållandena blir i praktiken ytterligare ett exempel på hur kvinnor inom forskningen diskrimineras. Det är oerhört svårt att stå emot trycket från en uppdragsgivare som vill se resultat vid bestämd tid. Den som däremot till exempel är finansierad med lärosätets direkta statsanslag kommer naturligtvis i åtnjutande av sina lagenliga rättigheter. Särbehandlingen och orättvisan i behandlingen vid en och samma arbetsplats är upprörande.
DE SOCIALA FÖRMÅNERNA är lagstadgade, och det är inte godtagbart eller lagligt att villkora dem beroende på varifrån pengarna till anställningen kommer.
SULF förutsätter därför att den ovan nämnda överenskommelsen om full kostnadsteckning innebär att universitet och högskolor i framtiden utan begränsningar täcker de extra kostnader som uppstår till exempel i samband med sjuk- eller föräldraledighet. Annars måste förbundet låta undersöka om den ovan beskrivna verkligheten, som många forskare och doktorander tvingas leva med, i en eller annan mening utgör ett brott mot gällande lagstiftning.
GÖRAN BLOMQVIST
